26 2 LUDVIG NORDSTRÖM — Du tör väl ska ha haft mest tå den delen själv, Ångerman, svarade Söderberg. — Det tyss nog, som jag skulle ha levt igenom det, efter jag ska ha hunnit rakt till himmelrike, sa Jonas Ångerman. Äss jag ä där! tillade han, med en ny glimt av oro. Men Söderberg bara nickade. Då blev han lugn igen. Nu följde de båda gubbarna, vad som tilldrog sig kring dödslägret därnere i Tvärhamn. Ryktet om Ångermans död var inom kort ute i hela hamnen. Gummorna hade samlats i sorgehuset, och gumman Ångerman ropade till Hanna. — Sätt på kaffepanna, stinta, vi ska väl ha na i oss, så mång som vi är här i sorgen. Och du vet, att det få då lov att vara stärkt, den hänn gången! Vid de orden böjde sig Jonas Ångerman fram och såg efter, hur pass mycket kaffe, Hanna tog. När han såg, att hon tog tre rågade mått, blev han så arg, att han hoppade jämfota, varefter han kastade sig ner på knä, sträckte fram huvut, hötte med högra handen knuten och skrek ner till Tvärhamn, allt han kunde få ur halsen: — Det är nog, höre du! Det är nog! Förgrömma mej, om int jag vore i himmelrike, ditt armade görtroll, så skulle jag sparka dej i åschele, så du skulle veta bättre än å hälle tri mått kaffe i panna åt käring-trolla, som inte för annat ha kommi än för å hä kaffe i sej!.. Och han var så uppbragt, att han inte orkade resa sig upp utan lade sig rak lång på magen med ögonen brinnande av raseri, hela tiden stirrande i ett ner på sorgehuset och inte hörande ett dugg av hur de him-