BOTTENHAVSFISKARE 22 s Så visade han, och Jonas Ångerman fick nu veta, att den himmelska staden, där han stod, engång varit som jordklotet. Tusen sådana klot hade murats tillsammans, röjts och omskapats, och samma arbete var det, som pågick på alla andra de lysande kloten. Allesammans vilade de jussom en skärgård mitt i ett stort hav, och det sas, att längre bort fanns det andra likadana skärgårdar, det här var bara som en bloddroppe i ådrorna på en stor'n, stor'n arm på en stor'n, stor'n karl. Vid de orden började det kvälja Ångerman. — Hä ä nog svårt å tänke sig! sa Söderberg. Men det tör nog ska vara på det viset. Och upplyft förstånde ditt och betrakta verket nu! sa han. Så få du si det klotet, där Gud ha hunnit jussom längst. Då såg Ångerman efter Söderbergs fingervisning ut i rymden och såg ett stort klot, som var en enda sammanhängande stad, med långa slingrande gator i avsatser, vita hus och blommande trädgårdar. Allt var så vitt och ljust och soligt. Där bodde det klotets varelser. Men de byggde likasom fullt med små hus ute i luften, utom klotet och byggde broar och viadukter och trädgårdar kring husen, så att klotet växte ut och närmade sig andra klot, fast det låg väldiga blåa lufthav emellan. Varelserna på det klotet voro som en familj, då någon kom från ena sidan klotet till andra sidan, var han lika hemma på ena stället som på det andra. — Si, så läre du, Ångerman! sa Söderberg. Hur det ska bli på jordklotet ditt, å! Ångerman såg en man färdas i luften tvärsöver