Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 191 —
kommit in i den finska folkvisan. Likaså förefalla de melodier,
som gå i 3/4 takt främmande. Troligen ha de uppstått genom
dansmelodiernas inverkan.
De bland skandinaviska folk så allmänna repeteringarna
påträffas ej i den finska folkvisan, utom i enskilda lånade melodier.
I dess ställe förekommer trallande eller hojlande.
Med avseende å tonarterna är molltonarten mer folkegen
än dur, ehuru större delen av melodierna går i dur. Folkvisans
moll skiljer sig dock i vissa avseenden från konstmusikens moll.
Mollskalans 7:de ton uppträder helst sänkt, och när den är höjd,
så sjunges den en god del för lågt. Orsaken därtill är dock ej
osäkert öra hos sångaren, utan sannolikt den, att inledningstonen
i moll icke ännu hunnit slå rot i folkets melodiska uppfattning.
En annan avvikande ton är 6:te steget som ofta träffas höjt, så
att melodigestaltningen mycket påminner om den doriska
kyrko-tonarten. Men även denna ton sjunges ofta mitt emellan den
höjda och sänkta. — I några mollmelodier saknas såväl 6:te som
7:de steget helt och hållet, ofta åtminstone någondera. I sådana
fall nyttjar melodin blott 5 toner, omfånget från den första till
den femte, jämväl på samma sätt som i runomelodin.
Durmelodierna kännetecknas stundom av pentatonisk
melodibildning, ehuru de finska melodierna sällan förete ren pentatonik.
Till en del påträffas dock melodier, i vilka den första delen rör
sig inom den pentatoniska femtonskalan. Man skulle tro en dylik
forntida företeelse framträda i de melodier, vilka i övrigt äro mest
folkegna, men så är ej fallet. Av mollmelodierna är icke en enda
pentatonisk och bland durmelodierna just sådana, som äro minst
folkegna.
Alla dessa omständigheter tyda på, att molltonarten är
ur-sprungligare i den finska folkvisan, och att dur tillkommit senare.
Undersökningen har lett till det resultat, att de flesta av de
finska folkmelodierna närmast äro besläktade med
runomelodi-ema och att de kanske frän dem direkt erhållit sin begynnelse.
Slutligen söker författaren klargöra varifrån den finska
folkvisan erhållit sin fyrdelta byggnad och varifrån de inflytanden
kommit, vilka utvecklat så stor del av de finska folkmelodierna i
en för deras ursprung främmande riktning. Här nämnes den under
senare medeltiden märkbara kulturströmningen, som utgången från
Frankrike och Tyskland, även i norden påverkade diktning och
musik och uppgick i den enstämmiga sångkonst som under
riddare-tiden blomstrade och som då odlades i förening med dans.
Författaren säger, att man icke vet, huru dessa sånger kommit över
till Finland, dock torde det väl få anses som säkert, att de ända
hit följde kulturströmningen åt och spredos genom den här bosatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
