Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<Och mången moder nu gråter
Den bittra saknadens tår,
När sonen, som tvingats till kriget,
På slagfältet bäddats på bår.
Och ungmöns hjärta det brister
Då sorgbudet hemlandet når:
Att vännen, som drifvits till kriget,
I striden fått dödande sår.
Af hären, som drog bort ur landet,
Föll hälften för mördande skott.
Af dem, som nu kommit tillbaka,
Ack, hälften bär krymplingens lott.
Och därför nu tusen förbanna
JSin kung och sitt fädernesland,
JSom drifvit dem alla till kriget
Att mörda i främmande land.
Leon Larson.
Strejkoffren i florr^
köping.
Upprorsmakaren Johansson,
*ådan han såg ut, då han befann sig
på höjden af sin hälsas och krafts
dagar, innan lian anfäktats af
upp-rorsdjäfvulen och innan han kommit
i kontakt med stadsfiskal Lindens
inkvisitoriska regemente. Kan det
sägas, att hans här återgifna bild talar
om otyglad upprorslusta eller dylikt,
sa bör dock anmärkas, att han nu
är endast en skugga af sitt forna jag.
Måhända kan då enhvar bilda sig en
något så när föreställning om, hur
förfärlig mannen nu, vid 59 års ålder,
måtte vara.
Fredrik Emil Johansson är född
1845 i Östra Ryds församling i
Östergötland.
Tyvärr äro vi icke i tillfälle att
äfven visa den frimodige M. A. Skogs
drag.* Trots att han varit sjöman —
och de bruka ju ofta besöka
fotograferna så kan intet porträtt af
honom uppletas i hans samling. Han
hade just varit betänkt på att låta
fotografera sig tillsammans med sin
fästmö, men så kom häktningen
emellan.
Skog, som endast är 24 år gammal
— till yrket murare — uppträdde
med största frimodighet inför rätta.
Då domaren utfrågade honom om
»hans föregåenden», berättade han
bl. a. att han varit till sjös. »Var
det på långtur», sporde domaren.
»Ja», svarade Skog trankilt, »vi gick
till Sydafrika och Brasilien, om det
ska’ kallas för långtur». Och då den
frågvise, med anledning af att Skog
»erkänt» att han hört, att det skulle
bli demonstration, sporde: Hvur?,
svarade den häktade, efter en stunds
betänkande: »På Mosebaeke»j hvarvid
åhörarna brusto i gapskratt.
Då han fick en skrapa för att’han
varit med bland »de upproriska»,
genmäl te Skog pä sin lugna skånska
dialekt: — »Jag trodde, att jag som
svensk medborgare hade lika stor
rättighet att gå på gatan som en tysk
spårvagn».
Men mest karaktäristiskt för Skog
är, att då domen: två års straffarbete
var fäld, och han och Johansson
fördes tillbaka till sina celler och den
gamle grät så bittert, då tröstade han
sin olyckskamrat med de manliga
orden: »Jag tycker, det är synd om
dej, gubbstackare, och om jag kunde
ta dina två år med, skulle jag
göra^».
En sådan man är det, som detta
djäfvulska samhälle vill beröfva
friheten under två år, därför att han
icke skyndade undan hastigt nog i
demonstrationen mot
strejkbrvtaryng-let i Norrköping.
Det fanns vissa personer, som »man»
ville komma åt. T. ex. den tystlåtne
men verksamme korrespondenten till
»Folkbladet», H. E. Wester, eller den
oppositionelle Herman Karlsson, hvilka
rättvisan omöjligt kunde träffa; eller
den energiske
hamnarbetaren C. A. Svensson,
som »man» däremot lyckades
upptäcka bland »upprorsmakarne». Han
fick under 14 dagar göra bekantskap
med Norrköpings snuskiga fånganstalt.
Men som hans brott af rådhusrätten
endast värderades till 200 kronors
böter, så slapp han ut ur häktet.
Albert Svensson är Norrköpings barn.
Född den 28 juni 1863 har han
genomgått vanlig folkskola, men blef
redan vid 12 års ålder satt i
korg-makarelära, där han stannade i sju
år. Sedan 1882 är han hamnarbetare,
och har varit den starka
fackföreningens sekreterare och är sedan flera år
dess ordförande. Är tillika medlem
af partistyrelsen och har såsom sådan
(liksom alla de andra) visat sig
tämligen tam, men — nu är det hans
plikt att rycka upp sig.
Historien om den stygga
lilla gossen, som
aldrig råkade illa ut.
Af
Mark Twain.
(Öfvers.)
Det var en gång en stygg liten
gosse, som hette Jim; — jag ber er
lägga märke till att i
söndagsskol-böckerna bruka stygga små gossar
nästan alltid heta Jakob. Det är
högst besynnerligt men ej dess
mindre sannt, att den här hette helt
enkelt Jim.
Inte heller hade han någon sjuk
mor, — en sjuk mor, som var from
och hade lungsot och som önskade
att få komma ner i grafven och få
lugn, om hon inte* hade hyst en
sådan stor kärlek för sin son och känt
en sådan ängslan, att världen skulle
bli hård och kall emot honom, då
hon var borta. De flesta stygga
gossar i söndagsskolböckerna heta Jakob
och ha sjuka mammor, som lära dem
att läsa: »Ack, herre gud, låt mej
sofva i ro och vakna med hälsan»,
samt sjunga dem till sömns med
mildt klagande röst och sedan kyssa
dem till godnatt och falla ned på
knä vid ‘sängen och gråta.
Men det var helt annat med den här
gossen. Han hette Jim, och det var
ingenting i vägen med hans mamma,
— ingen lungsot eller något sådant.
Hon var tvärtom stark och duktig
och alls inte from. Dessutom var hon
inte ett tecken till ängslig beträffande
Jim. Hon sade, att om han bröt
nacken af sig, så skulle det inte vara
stor förlust. Hon klådde honom till
sömns, och aldrig kysste hon honom
till godnatt. Tvärtom örfilade hon upp
honom, då hori skulle gå ut och han
fick bli ensam hemma.
En gång stal denna stygga lilla
gosse nyckeln till skafferiet och
smög-dit in och tog sig lite sylt och fyllde
sedan burken med tjära, för att
modern inte skulle märka någonting.
Och likväl öfverfölls han inte af nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
