Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är betecknande för den ifriga
prästsjälen, att, då en af våra yngre
kamrater var konventionell nog att
vilja hylla deii kristna kannibalismen,
d. v. s. gå till herrans nattvard, så
varnades han af gudsmannen
Walle-riu’s för att han tillhörde — en
nykter-hetsorden . . .
Nå, det är icke endast i Göteborg
man träffar på slika Jesus-grossörer.
De grassera både här och där.
I Uppsala skref en enfaldig
spök-dyrkare i den konservativaste blaskan
några vänliga rader med anledning
af en liten agitationstripp, jag hade
företagit dit.
»Upp i troende», tjöt han, »och I som
håfven aktning för kristendomen, att
nedtysta fräcka folkuppviglare, som vilja ha
bort religionen och hos människorna
uppväcka misstro mot bibeln och vår Herre
Jesus Kristus! Upp att försvara eder
Herre och Mästare och den kristna tron!
Blygens ej att visa, att I stån på den
föraktade Nazaréens sida! Blygens ej att
visa edert ogillande, när det heliga
trampas i smutsen, äfven om I stån där
ensamma inför en hånande, försmädande
folkhop!»
Det låter ju höra sig. Det låter
nästan som han trodde på
»Allmakten». Men så slutar den helige så
gräsligt prosaiskt:
»Borde inte Uppsala polismyndighet
begagna sin makt till att lägga hinder i
vägen för uppträdandet af sådana slags
individer som Hinke Bergegren! Mycket
ondt skulle därigenom förhindras.»
Hvad?! Hur kommer det sig, att
han nu i en hast icke tror, att hans
kära gud kan ställa om med den
saken själf? Hvarföre fly till sist hän
till den borgerliga lagen och dess
väktare, icke aktande för rof att
där-medels afslöja hela religionshumbugen.
Gud och polisen!
Ha ha ha!
Tvi! jag spottar mitt förakt i
ansiktet på Eder, I kristna hycklare och
polis-skriare.
Hinke Bergegren.
Obs.!
Svenska socialistiska
ungdomsförbundets
femte kongress
är utlyst till stundande 22 och
23 April. Genom omröstning i
klubbarna har med stor majo=
ritet Göteborg blifvit utsedd
som den plats, där kongressen
afhålles.
Ett tryckt motionshäfte skall
med det snaraste tillställas samt=
liga klubbar.
Historien om den snälla
lilla gossen, som
aldrig hade tur.
Af
Mark Twain.
(Öfvers.)
Det var en gång en snäll liten
gosse, som hette Jakob. Han var
alltid lydig mot sina föräldrar,
oberoende af huru orimliga och
oförståndiga deras fordringar voro, och han
lärde sig alltid sina läxor och kom
aldrig för sent i skolan. Han
spelade icke »gubben opp», äfven om
hans nyktra omdöme sade honom,
att det var den fördelaktigaste sak
han kunde företaga sig. Ingen af de
andra gossarne kunde någonsin
förklara den gossen för sig: han bar sig
så besynnerligt åt. Han ville icke
ljuga, om han också insåg hur
bekvämt det kunde vara. Han sade,
att det var orätt att ljuga, och det
var tillräckligt för honom. Och han
var så ärlig, att han var rent af
löjlig. Han ville icke leka med kulor
på söndagen, han ville icke röfva
fågelbon, han ville icke ge glödande
slantar åt positivspelares markattor,
han tycktes icke hysa intresse för
något slags förståndigt tidsfördrif. De
andra gossarne ville försöka att
fundera ut förhållandet, för att lära sig
förstå sig på honom, men de kunde
ej komma till någon tillfredsställande
slutsats. De kunde endast få fram
en obestämd föreställning om, att han
var »inte riktig», och därför togo de
honom under sitt särskilda beskydd
och tilläto aldrig något ondt hända
honom.
Denna snälla lilla gosse läste alla
söndagsskoleböcker; de utgjorde hans
största nöje. Det var hela
hemligheten af saken. Han trodde på de
snälla små gossar, som sattes in i
söndagsskoleböckerna; han hade all
möjlig tillit till dem. Han längtade
efter att träffa blott en enda af dem
i lifvet, och det en enda gång, men
det lyckades aldrig. Kanske dogo de
alla före hans tid. Så snart han
läste om någon synnerligt snäll gosse,
så skyndade han sig fort till slutet
för att se, hvad som blef af honom,
ty han ville ha rest tusen mil, om
det behöfts, för att få se honom; men
det hjälpte icke. Den snälla lilla
gossen dog alltid i sista kapitlet, och
där sågs en teckning af begrafningen,
med alla hans släktingar och
söndagsskolans barn stående kring
grafven, i byxor som voro för korta, och
mössor som voro för stora, och
hvar-endaen gråtande i en näsduk, i
hvilken det gick så mycket som en och
en half aln tyg. Han fick alltså
aldrig se en enda af dessa små snälla
gossar, på grund af att de alltid dogo
i sista kapitlet.
Jakob hade en ädel ärelystnad att
bli satt in i en söndagsskolebok. Han
önskade bli satt in där med en tafla,
föreställande honom, stolt nekande att
ljuga för sin mamma och henne
gråtande af glädje däröfver; och med
en tafla, föreställande honom stående
på tröskeln, gifvande en slant åt en
fattig tiggerska med sex barn, och
sägande åt henne att använda den
fritt, men icke vara omåttlig, ty
omåttlighet är synd; och med en tafla af
honom själf, ädelmodigt försmåend,e
att skvallra på den elaka pojken, som
alltid låg på lur efter honom bakom
hörnet, när han kom ifrån skolan,
och klådde till honom öfver
hufvudet med en stång och sedan jagade
honom hem och kastade efter honom
hånande tillrop. Det var unga Jakobs
ärelystnad. Han önskade bli satt in
i en söndagsskolebok. Det kom
likväl en liten obehaglig känsla öfver
honom ibland, när han tänkte på, att
snälla små gossar alltid dogo. Han
älskade förstås att lefva, och detta
var den ledsammaste omständigheten
i afseende på att bli en
söndagsskole-gosse. Han visste, att det icke var
hälsosamt att vara snäll. Han visste,
att det var farligare än lungsot att
vara så öfvernaturligt snäll, som
gossarne i böckerna voro; han visste, att
ingen af dem någonsin varit i stånd
att uthärda länge därmed, och det
plågade honom att tänka, att om han
sattes in i en bok, så skulle han
aldrig få se den, och äfven om de gåfvo
ut boken innan han dog, skulle den
icke bli populär utan en tafla med
hans begrafning i slutet af den. Det
skulle icke vara någon riktig
söndagsskolebok, om den icke kunde berätta
om de förmaningar, han gaf
församlingen då han dog. Slutligen hade
han naturligtvis intet annat att göra
än att lugna sig och söka åstadkomma
det bästa, som omständigheterna
till-läto, nämligen att lefva rättskaffens
och hänga med så länge han kunde,
samt ha sitt dödstal färdigt, när hans
stund kom.
Men hur det var, så gick det
aldrig riktigt meddenna snälla lillagosse;
ingenting utföll med honom så, som
det gjort med de snälla små gossarne
i böckerna. De lefde alltid i
lyckliga förhållanden, och det var de
stygga gossarne, som fingo benen
af-brutna; men hvad honom beträffade,
var en skruf lös någonstädes, och
alltsammans gick den rakt motsatta
vägen. När han såg Jim stjäla
äpplen och gick fram till honom under
trädet för att läsa för honom 0111 den
stygga lilla gossen som föll ned ur
grannens äppelträd och bröt af sig
armen, så föll Jim också ned ur
trädet, men han föll på Jakob och bröt
af hans arm, och Jim blef icke alls
skadad. Jakob kunde icke förstå det,
I böckerna fanns ingenting liknande
detta.
Och en gång, då några pojkar hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
