Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter föredraget utsågs hr Fors till
ordförande och en kort diskussion vidtog,
hvarvid alla talarne, äldre som yngre,
förordade bildandet af en socialistisk
ungdomsklubb. Af det soc. dem.
ungdomsförbundets agitator, hr Zetterling, hade vi
fått lära känna det förbundet, nu hade vi
hört en framställning af moderförbundet
och till det beslöto vi att höra.
Grängesbergs socialistiska ungdomsklubb
bildades. 48 medlemmar antecknade sig
vid mötet och beslutades anslutning till
det socialistiska ungdomsförbundet från
kommande 1 april.
Då en interimstyrelse skulle tillsättas,
föreslog ordröranden, att nu skulle man
icke välja bland de äldre, bland dem som
tillhörde andra styrelser, utan att de unga
själfva skulle pröfva sina krafter, hvilket
förslag besvarades af en bland de unga
med en mycket lustig vändning: han
yttrade, alt då en bonde köper en ko, så
inte sätter han skällan på den nyköpta,
utan han sätter den på den gamla kon.
De gamlas erfarenhet, menade han, behöf
des och mottogs med tacksamhet. Valet
utföll äfven delvis så. Till interimstyrelse
utsågos: Gottfrid Fallström, Anna Björk,
Petter Åhlund, August Långe och Karl
Bengtson.
Nytt möte skall med det snaraste ut
lysas. J—son.
I Wekerum
har den socialistiska ungdomsklubben, som
där bildades för någon månad sedan och
som räknar ett 30 tal intresserade
medlemmar, anknutit sig till förbundet från
och med den 1 februari i år.
Det är stenhuggare, som bildat denna
klubb. Och bland dessa friska,
revolutionära arbetare måste naturligtvis våra idéer
och vår taktik slå an. Våra kamrater i
Göteborg ha också vändt sin agitation till
stenhuggeriarbetare och för kort tid sedan
bildat
En ny klubb
i Halland vid Vestra Frölunda, cirka 2
mil från Göteborg. 35 medlemmar
antecknade sig omedelbart och till korr.
sekreterare utsågs hr S. G. Carlsson, adr.
Vestra Frölunda järnbrott, Halland.
A—n.
Vi hälsa våra kamrater uppe i Bergs
lagen och bland klipporna i Blekinge och
Halland hjärtligt välkomna i våra led!
Välgörenhet.
En sann saga.
Långt nppe i nordanland bodde
ett enfaldigt folk, som inte förstod
bättre än att älska sin konung och
hvars nationalkänsla utgjorde en
ständig fara för alla kringliggande
folkstammar. De fattiga kallade i
dagligt tal landet för Svehrilce,
sannolikt därför att för ämbetsmän,
militärer, präster och
handelsvärlden var svek så utmärkande.
Folket saknade medborgarrätt,
men fördref under väntan härpå
tiden med att begå alla
vidskepelsens stora dåraktigheter. De
andligt och lekamligt fattiga utlofvades,
att de efter döden hade fri entré till en
fantastiskt smyckad sal, som kallades
himmelen, hvarest de i fårskepnad
och iförda hvita, snygga kläder skulle
spela harpa och sjunga lofsånger
för ett lamm, som skulle sitta på
en hög tron. Det är kanske svårt
för oss att förstå nöjet i allt detta,
men likväl uppskattades det högt
af folket. Däremot var det
ingalunda brukligt, att husbönder med
dumma böner stärkte sin kärlek till
tjänarne, utan af stodo de istället
himmelen åt dem. Man inbillade
folket, att alla rika skulle kastas i
en svafvelpöl, den där kallades
helvetet, hvarest de skulle pinas i all
evighet. Detta trodde inte de rika
själfva, men det verkade så
uppfostrande på folket att säga så,
menade de.
Andlig och lekamlig rikedom höra
icke alltid ihop, som vi veta. Nu
hände sig så, att konungen ägde
en drottning, som råkade höra till
de andligen fattiga och kom att
hemfalla åt gudadyrkan, stackars
människa. Storligen skulle man
dock taga fel på detta folks kynne,
om man föreställde sig att det skulle
ha blifvit sorg i landet,, öfver
drottningens olycka. Nej, med en
finkänslighet, som endast den
medfödda dumheten är mäktig, tyddes
allt till det bästa. Alla rika blef vo
lojalt religiösa. Det enda effektiva
sätt att numera vinna framgång
var, att vid alla slags affärer ta
Jesus till kompanjon, den helige
ande med i bolagsstyrelsen och låta
det hela gå i guds namn. Och så
stort var drottningens inflytande,
att folk, som icke ville förlora sin
heder eller svälta ihjäl, måste hyckla.
Visserligen var detta icke så svårt
för det stora flertalet, ty de hade
inga åsikter, men desto värre var
det för dem, som vågade säga sin
ärliga mening, hvilket allmänt
ansågs opassande.
I denna osunda atmosfär tvinade
folket till förfäelse och sjönk allt
djupare ned i fattigdom och stort
elände. Detta upprörande
förhållande ansågs emellertid icke vara
någon statsangelägenhet, utan
individernas egen privatsak, ty i det
landet härskade penningen. Som
folket nu icke kunde lifnära sig
med sin frihet till elände, utan
fordrade bröd, höjdes allt mer starka
och hotande rop på, att
samhälls-känslan borde mana de rika att göra
något för de fattiga.
Detta allt fick af en tillfällighet
Svekrikets konung höra, hvarför
han genast kallade sitt råd.
»Hur är det med mitt trogna
folk? Jag tror det knorrar», sade
konungen. Alla rådsherrarne sökte
öfvertyga konungen om, att det var
ingenting att fästa sig vid hvad
oförnöjda, onda människor
skrä-nade. Men konungen, som
förklarligt nog var rädd att genom en
revolution mista sin tron eller att,
hvilket ju för honom varit ännu
värre, någon förbittrad, utsvulten
människa skulle, för att rikta
uppmärksamheten på monarkiens
förbannelse, stinga en dolk i hans bröst
eller kasta en bomb under hans
vagn, ville icke gifva sig tillfreds,
utan menade att något borde göras.
Då satt i rådet en man, som
alltid visste råd i arbetarfrågor, en
s. k. grosshandlare, hvilken var
ägare af många fabriker, bruk och
grufvor och som dessutom dref
omfattande affärer, en typisk
industriens och handelns stödjepelare.
Denne åtnjöt stort anseende i
samhället. Särskildt framhölls hans lifs
stora merit, att ha kommit sig upp
från ingenting till mångmillionär.
Folket kallade honom dock för
storskojaren. Denne rådsherre, som mer
än någon annan förstod att
uppskatta betydelsen af andras arbete,
hof upp sin stämma, talade och
sade:
»Allernådigaste kqnung, de
farhågor, som eders majestät täckts för
oss eländiga hofmaskar framhålla,
äro sannerligen uttryck för den
visaste statskonst, värd all vår enkla
beundran. Ty hvad skulle väl
samhället vara, om det inte fanns några
arbetare. Det borde därför icke
tillåtas arbetarne att undandraga
sig sin naturliga arbetsplikt mot
samhället, såsom så ofta händer
därigenom att de förfrysa
viduteligg-ning under kalla vinternätter eller
egenmäktigt gå och svälta ihjäl.
Som det vore förenad t med både
besvär och kostnad för den enskilde
arbetsgifvaren att öfvervaka
arbetarna, så vore väl bäst att skapa en
statsinstitution, till hvilken det vore
arbetarnas moraliska skyldighet att
vända sig. Väl inseende att
ifrågavarande beklagliga arbetsförhållande
har sin rot i tidens ondska oeh
ingalunda i vårt så väl ordnade
samhälle, är det visst icke samhällets
skyldighet att vidtaga några som
hälst åtgärder, annat än exempelvis
skärpa lösdrifvarstraffet, men om
eders majestät likväl ville i nåder,
såsom ett uttryck för allas vår
kärlek till folket, sanktionera mitt
förslag, så kanske folkets missnöje lade
sig. Ingalunda skulle eders
majestäts ringa tjänare velat ens antyda
ett sådant förslag, som är så
stridande mot den oförlikneliga
frihets-och samhällsprincipen: »klara dig
själf», om inte tidsandans
ondskefulla rop på samhäll skänsla kräfver
detta för oss alla förvisso så
smärtsamma steg. För att visa folket
religionens välgörande inflytande på
vårt statsskick föreslås, att kalla
denna institution för fattigvård, och
låta den funktionera så, att ingen
kan misstaga sig på, att denna
åtgärd allenast vidtagits af vår
människokärlek, och att vi inte alls låtit
oss påverka af upprorsmännen och
ansett det som vår skyldighet».
Detta tal behagade konungen
mycket, och lofprisades
förslagsställaren.
Emellertid ville äfven
finansministern dra sitt strå till stacken och
yttrade sig så:
»Det framställda förslaget, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
