Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[--] Lösdrifvarlagen och
prostitutionsregle-menteringen.+}
Några rättsliga och sociala
synpunkter.
Det är tvänne kategorier
människor, som mer än de flesta andra fått
blifva syndoffer för det gudfruktiga
samhället, nämligen lösdrifvarne och
de reglementeringsskyldige
prostituerade.
Faran att blifva behandlad som
lösdrifvare ligger hotande öfver hela
arbetarklassen, särskildt vid strejker,
lockouter m. m., och
prostitutions-reglementeringen drabbar när som helst
den intet ondt anande kvinnan ur
den socialt sedt mindre lyckligt
lottade klassen.
Lösdrifvarlagen, som är af den 12
juni 1885 och hvars
tjuguårsjubi-leum snart kan firas af våra
samhällsbevarande, är en klasslag, det
framhäfver den själf redan i sin
första §, där skillnaden mellan fattig
och icke fattig belyses från rättslig
synpunkt, Denna § stadgar
nämligen :
»Hvar, som sysslolös stryker
omkring från ort till annan, utan medel
till sitt uppehälle, må, där ej
omständigheterna ådagalägga, att han
söker arbete, behandlas såsom
lösdrifvare på sätt i denna lag sägs.
Till enahanda behandling vare ock
den förfallen, hvilken eljest utan att
äga medel till sitt uppehälle,
underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig och tillika förer ett sådant
lefnadssätt, att våda däraf uppstår
för allmän säkerhet, ordning eller
sedlighet.
»Barn under femton år må ej såsom
lösdrifvare behandlas.»
Lagen fordrar således att den, som
behandlas som lösdrifvare, skall vara
utan medel till sitt uppehälle. Denna
bestämmelse är cynisk, ty fattigdom
och nöd, i sig själf tunga nog, tjäna
här till ett medel för samhället att
komma åt en viss klass, hvars
medlemmar när som hälst genom strejker,
lockouter, dåliga säsonger, ekonomiska
kriser, sjukdomar i familjen etc. kunna
komma att vara utan medel till sitt
uppehälle.
Hvad som genast faller i ögonen
är äfven, att lagstiftaren gjort denna
§:s tillämpning beroende af
vederbörande myndighets bedömande eller
snarare godtycke. Lagen använder
ordet »må», ej »skall», och detta är
genomgående i och typiskt för
lösdrifvarlagen, såsom vi skola se.
Innan vi öfvergå till att nämna
hvilka omständigheter som mest drifva
personer i kontakt med
lösdrifvarlagen, vilja vi nämna något
angående förfarandet med lösdrifvare.
Skulle någon beträdas med lösdrif
veri, »må» han anhållas af
krono-eller polisbetjänt eller af fattig
vårdsstyrelsen antagen tillsyningsman. Den
anhållne skall därefter ofördröjligen
inställas till förhör, å landet inför
ortens kronofogde eller länsman och
i stad inför stadsfiskal. Den som
håller förhör »må» meddela den
anhållne varning. Denna varning är
den socialt nedbrytande, s. k.
lösdrif-varvarningen. Konungens
befallnings-hafvande skall taga den meddelade
varningen under ompröfning och om
han finner den befogad, kungöra den
för rikets polismyndigheter genom dess
införande i de under inseende af
Stockholms polisstyrelse utgifna
polisunderrättelserna.
Därest, innan två år förflutit, sedan
den en person meddelade varningen
kungjorts, personen ifråga åter
be-trädes med lösdrif veri, »må» han,
efter det förhör med honom hållits,
å landet inför ortens kronofogde eller
länsman och i stad inför stadsfiskal,
häktas. Därefter skall han sändas
till konungens befallningshafvande i
länet. Denne »må», därest den
häktade gjort sig skyldig till lösdrif veri,
innan två år förflutit, sedan den
honom meddelade varningen blifvit
kungjord, döma honom till tvångsarbete
från och med en månad till och med
ett år. Skulle den häktade förut
undergått dylikt tvångsarbete eller
straffarbete eller skulle eljest
försvårande omständigheter förekomma, » må »
tvångsarbetstiden utsträckas till högst
tre år.
I stad, hvarest poliskammare
finnes, utöfvar denna i fråga om
lös-drifvares behandling den myndighet,
som annars tillkommer konungens
befallningshafvande.
*
Hvilka äro de vanligaste fall och
omständigheter, under hvilka en
person råkar ut för att varnas för
lös-drifveri eller bortdömas för
tvångsarbete; hur yttrar sig i de flesta fall
en dylik persons samhällsfärlighet?
Jo, studerar man denna fråga och
går igenom en del protokoll angående
dem, som varnats för lösdrif veri eller
bortdömts till tvångsarbete, finner
man, att det är fylleristerna och de
af myndigheterna i
prostitutionsregle-menteringseländet kastade kvinnorna,
som till största delen äro offren för
manien att tillämpa lösdrifvarlagen.
Hvad fylleristerna angå, så
tillhandahållas sådana i stor mängd af
våra enligt lagen »i sedlighetens
intresse» verkande brännvinsbolag och
af våra större och mindre
brännvins-och ölkrögare. Fylleristerna borde i
afseende å antal till fullo kunna
tillfredsställa alla polisbyråkraters mani
att visa sitt intresse för den lugna
samhällsutvecklingen genom att
ideligen inrangera nya och åter nya
fylleriets offerskaror under
lösdrifvare-kategorien.
Tillflödet af fyllerister för att fylla
samhällets behof af lösdrifvare sker
på följande sätt bland andra.
Utskänkningen å krogar och
ölstugor äger nära nog öfver allt rum på
ett lagstridigt sätt. Brännvins- och
ölkrögarne tveka ej att servera eller
tillåta servering af rusande drycker
åt sådana, som druckna komma in å
deras utskänkningsställen; de
underlåta alldeles att lämna sådana, som
öfverlastat sig å deras kroglokaler,
den vård, hvaraf de äro i behof, de
tveka ej heller att utdrifva från sina
lokaler dem, som först tillåtits fylla
sig så mycket, att de blifvit
öfver-lastade. Allt detta är ändock
förbjudet i gällande lag.
Brännvinsför-säljningsförordningen stadgar
nämligen: »Brännvin må å
försäljningsställe icke utlämnas till den, som är
rusig»; »Öfverlastad person får ej
ut-drifvas från utskänkninesställe, där
han förtärt starka drycker, eller
lämnas utan vård.» Ungefär liknande
bestämmelser finnas i
maltdrycksför-säljningsförordningen, som stadgar:
»Vin eller maltdrycker må icke å
ut-skänkningsställe utlämnas till den,
som synbarligen är öfverlastad» och
»Den, som är öfverlastad, får ej
ut-drifvas från utskänkningsställe, där
han vin eller maltdrycker förtärt, eller
utan vård lämnas.»
Dessa bestämmelser i brännvins- och
maltdrycksförsäljningsförordningarne
efterlefvas emellertid ej af
brännvins-och ölkrögarne och deras betjäning,
och de myndigheter, som af lagen
äro ålagda att vaka öfver dessa
bestämmelsers efterlefnad, sätta sig
öfver gällande lag. Brännvins- och
maltdrycksförsäljningsförordningarne
stadga, att i stad konungens
befallningshafvande och polismyndigheten
samt på landet konungens
befallningshafvande, kronobetjänt och
kommunalnämnd äga att tillse, att dessa
föreskrifter noga iakttagas. Och
förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd föreskrifver, att det
tillkommer kyrkorådet att i afseende
på hvacl till »sedernas vård hör, vaka
öfver qfterlefnaden af derom gällande
författningar.»
Krögarnes offer gripas af
polismaktens organ, de varnas för
lös-drifveri och bortdömas till
tvångsarbete, de sakna ju ofta de af
polismyndigheterna fordrade medlen — 50
kronors tillgångar kräfvas på sina
håll — till sitt uppehälle och då de
därjämte ej tåla vid den af samhället
»i sedlighetens intresse» till dem
försålda spriten, är ju behandlingen efter
lösdrifvarlagen ett lämpligt bote- och
förbättringsmedel från
samhällsbevarande, fosterländsk och kristlig
synpunkt.
Hvad prostitutionsreglementeringen
angår, förefinnes sådan i ett stort
antal städer i Sverige. Särskilda
reglementen angående densamma finnaa
dock endast i Stockholm, Göteborg,
Norrköping och Malmö. Reglementet
för Stockholm är, så vidt ej ett rykte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
