Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skor, som blifva satta i den
belägenheten, att de endast genom
skörlef-nad kunna tjäna sitt uppehälle, och
som, därest de i något afseende blifva
obekväma för myndigheterna, i det
de antingen bryta mot dessa råa,
människovärdet kränkande stadgar
eller höja ett förtviflans skri af fasa
och förfäran öfver sin olyckliga
existens och myndigheternas och
allmänhetens hjärtlösa beteende mot’dem,
strax drabbas af att myndigheterna
tillämpa lösdrifvarlagen mot dem för
samhällsordningens skull.
Det finnes författningar, som,
därest de tillämpades, skulle göra stort
gagn beträffande förhindrande af de
veneriska sjukdomarnes framfart. Dessa
författningar falla emellertid
vederbörande ej i smaken, ty de fordra
besiktning utan hänsyntagande till
kön, alltså besiktning äfven af män,
samt besiktning utan hänsyn tagen
till börd, relationer, samhällsställning
och förmögenhetsvillkor.
I k. instruktionen för läkare, som
äro för hälso- och sjukvården inom
visst område anställda, äfvensom för
andra, som utöfva läkarekonsten,
heter det, att provinsialläkare skall för
främjande af det, som hörer till
allmän sundhet »söka medverkan af
konungens befallningshafvande och
förste provinsialläkaren samt
kommunalmyndighet och prästerskap i
distriktet. » Förste provinsialläkaren
åligger enligt samma instruktion »att
öfvervaka iakttagandet af hvad i
afseende å hälsovården af konungens
befallningshafvande föreskrifves samt
att utan dröjsmål verkställa de
förrättningar, hvartill förordnande af
samma myndighet meddelats
honom.» Därjämte stadgas: »Har efter
konungens befallningshafvandes
förordnande, provinsialläkare besiktigat
personer, misstänkta för venerisk
sjukdom, skall han till
kommunalnämndens ordförande skriftligen
upp-gifva till namn och vistelseort de af
sjukdomen angripna, hvilka icke inom
viss, af läkaren utsatt kort tid
tillförlitligen styrkt att de betjäna sig af
ändamålsenlig sjukvård, börande
provinsialläkaren tillika förständiga
kommunalnämnden att dels draga försorg
därom, att de sålunda antecknade
varda skyndsamt intagna till vård å
kurhus eller kurhusafdelning vid
länets lasarett; och dels då sådant skett,
därom underrätta provinsialläkaren.
Vägrar någon för sjukdomen skäligen
misstänkt person att låta besiktiga
sig, anmäles sådant hos konungens
befallningshafvande för den åtgärd,
som af omständigheterna påkallas.»
Hvad stadsläkare beträffar, skola
dessa enligt ofvannämnda instruktion
ställa sig till efterrättelse »i
tillämpliga delar de för provinsialläkares
tjänsteutöfning gifna stadganden.»
Dessa bestämmelser äro ju
humana, de medgifva besiktning, dock ej
sådan fortgående, lifvet förstörande
besiktning som de skändliga
prostitu-tionsreglementena stadga;
bestämmelserna äro vidare principiellt riktiga,
enär de, som sagdt, ej taga hänsyn
till kön och samhällsställning.
Hvarför tillämpas de ej!!
Ett lösenord för
arbetareorganisationerna bör hädanefter blifva:
kontroll på Icontrollerande myndigheter.
Tillämpandet af lösdrifvarlagen bör
med uppmärksamhet följas af
arbetareorganisationerna, som Öfverallt i
hela Sverige borde taga upp denna
fråga till behandling.
Q vidam.
Tjuf är tjuf.
Marius Jakob är ledaren af ett vidt
förgrenad t »förbrytarband, som —
heter det i kapitalistpressen —
drifvit sitt ofog öfver hela Frankrike.»
Om vi ägde hans bild, skulle vi
införa den i Brand vid sidan af
någon annan stortjuf t. ex. I. V. Smitt,
Wallenberg eller Bernström. Fast det
hade kanske varit orättvist att taga
någon särskild ur förbrytarbandet som
»drifvit sitt ofog» öfver hela Sverige.
Hvad är det emellertid för skillnad
på tjufvar af Jakobs typ och de andra,
de »lagliga»? Jo, de gå olika vägar.
De senare bli ärade för sina
storstölders skull, de förra gå i fängelse.
Men — tjuf är tjuf.
Nationalekonomerna må tvätta
kapitaliströfvar-bandet så skinande rent; under den
officiella vetenskapens smink
framskymta dock stöldmännens fräcka
drag.
Och så mycket mera gemena än
Jakob äro dessa fina tjufvar, som de
icke vilja erkänna hvad de äro. Det
gör Jakob; så ärlig är han. Och han
säger också rent ut, att han anser
sig ha full rätt att vara tjuf i detta
tjufsamhälle.
Hans svar och anmärkningar inför
rätta äro de mest elaka, bitande hugg,
som blodigt träffa själfva lif snerven
i det moraliskt ruttna
storborgare-dömet.
Han förklarar: »Allt sedan jag
började komma till medvetande om mig
själf, har jag känt ett häftigt begär
att stjäla, och detta begär härflyter
af min djupa opposition mot det
kapitalistiska samhället. Jag såg mina
naturliga fiender i alla de i sus och
dus lefvande parasiterna:
arbetsgif-vare, adelsmän, präster, militärer,
ämbetsmän, rentierer. Hvad betyder
egentligen räntan? Kapitalisten sätter in
50,000 francs i en bank, och om ett
år finner han summan ökad med
1,500 francs. Hvilket arbete har han
därför gjort? Med hvilken rätt lyfter
han sina 1,500 francs? Svara mig»,
utropar Jakob till domaren, och han,
om han vore ärlig, skulle icke kunna
svara annat än att: som det är de
dekorerade tjufvarna, som stiftat
lagarna, så ha de också lagat så, att
deras stöldsvstem betraktas såsom
lagligt. Och med de lagliga tjufvarne
har domstolen intet att skaffa!
Under rättegången mot Jakob och
hans medskyldiga beklagade en herre
sig öfver att han af bandet blifvit
bestulen på en del aktier. Den
ständigt slagfärdige Jakob inföll då:
»tilllåter ni, att jag frågar, hur mycket
ni betalade för dessa aktier?»
»1,200 francs.»
»Då befinna sig tjufvarna icke
här», genmälte Jakob; »de verkliga
tjufvarne äro de som sålt aktierna
till er. De voro nämligen icke värda
ett öre, så att jag brände upp dem
allesammans.»
Aktiejobbet är ett lagligt skoj.
Bankirer och grossörer, som storgöda
sig därpå, bli på alla sätt hedrade
och anses såsom de yppersta
medborgare. De ha rätt att lura
värdelösa aktier på folk! Det har icke
domstolen med att göra . . .
En dam anklagade Jakob för att
af henne ha stulit en näsduk, värd
200 francs.
»En näsduk, värd 200 francs»,
upprepade han och tilläde så innerligen
träffande: »det kan man kalla en
utmaning mot de fattiga!»
»En bandit i sin prydno», skrifver
Dagens Nyheter om Marius Jakob.
Men stortjuf varna gå fria för
bandittiteln. I. V. Smitt var en
hedersman, så äro väl ock Wallenberg och
Bernström.
Men ni, arbetare och förtryckta,
måste snart förstå, att tjufvar af
Jakobs typ äro icke sämre och
föraktligare än de andra; att den är tjuf,
som stjäl en annans börs, men ock
den som stjäl en annans arbetskraft.
Som samhället dock endast hänger
de små tjufvarne, måste ni vara
betänkta på, att med egna krafter
göra er af med de stora.
En majnatt.
Af
Nikolaj Qogol.
Anna.
Sång och glada stämmor klingade
i den lilla provinsstadens gator.
Då dagens släp och arbete var förbi,
plägade ungdomen samlas till dans;
och i den ljumma aftonens skymning
kunde man höra, huruledes uppsluppna
röster blandade sig med klagan och
jämmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
