Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bastiljen.
Grå och tung, som molnhöljd himmel
öfver stora, slätter,
som en fyr i mörka nätter
reser sig Bastiljens mur.
Fram ett tåg i ändlöst vimmel
tågar att sin lycka taga,
tågar att förtryckarn jaga
ur sin starka, fasta bur.
Ser du, han har byggt sitt fäste,
byggt det upp med blod och tårar,
byggt det upp med hjälp af dårar
som gjort allt att få den stark.
Själfva fick de blott ett näste
nedanför den granna muren,
— sämre mången gång än djuren —
fick som arbetslön en spark.
När den stod där, grann och färdig,
rest af tusen slafvars händer
högt uppöfver haf och stränder,
kallas den för — »Kapital».
Nu den stod där, hög och värdig,
trodde sig hvar fara möta,
trodde själf sig kunna sköta,
hånlog blott åt slafvens kval.
Men nu börjar siafven vakna,
gnugga sömnen ur sitt öga,
skådar upp mot muren höga,
tänker: »jag dig störta skall!
Jag skall ej kamrater sakna,
ej tillbaks för faran rygga,
det var vi som fick dig bygga
vi skall bringa dig på fall!»
Och så börjar hårda striden
kämpar samlas, kämpar falla,
öfver världen stridsrop skalla:
TJpp att slå Bastiljen ner!
Fram till storms mot borgen riden,
se, hur stridens böljor svalla;
fram, framåt I slafvar alla,
segern nalkas mer och mer!
Så vi hoppats, så vi kämpat,
stridit, lidit och försakat,
många, många nätter vakat.
Ännu står Bastiljen kvar!
Motgång ej vår stridslust dämpat,
vi till sist skall seger vinna,
vi vårt mål en gång skall hinna,
fastän striden blodig vdr.
Men när starka murar falla,
när Bastiljen är ett minne,
då kamrat, är dagen inne,
lyckans stora, drömda dag.
JDå skall segerjubel skalla
ifrån slafvars djupa leder:
det var vi, som bröto neder
våldets murar, våldets lag.
Se^n skall »helga». malmen ringa
ej till skrock och vantros fäster,
ej för dop- och nattvardsgéister,
ej, till lekar, fäst och dans.
JDå skall jubelsången klinga
när vi glädjebägarn tömma.
Vi må då försöka glömma,
att Bastiljen nånsin fanns.
Hjalle.
^lomsier plockade på
kryperiets äng.
Dagens Nyheter skref om »vår nya
prinsessa»:
Uttrycket växlar mellan leende och all
var, men mest förråder det under den
korta mottagningsceremonien en skygg
uppmärksamhet på allt det nya som
strömmar till mötes. Man ser under hr von
Friesens tal hur prinsessan söker följa
innehållet i det svenska anförandet, men
då och då kastar hon en hastig blick upp
mot det slott, som skall bli hennes
framtida hem. Och det är lätt att se att den
synen fyller henne med tillfredsställelse.
Då hr von Friesen i sitt tal adresserar
sig direkt till prinsessan, färgas hennes
kinder af fin rodnad, och hon småler
älskligt när hon lyckas förstå de ord som
riktas till henne på det nya modersmålet.
Ett nytt modersmål?
* *
*
Ung, frisk och solbränd stod vår unge
hertig där på kommandobryggan vid sidan
af sin väna brud. Vi kommo att tänka
på den vers, som för många år sedan stod
att läsa i kalendern »Svea» då där
skildrades Oscar I:s intåg i sitt rikes
hufvud-stad med sina sköna brud Josephina.
Tors kraft och Frejas skönhet vandra,
Två gyllne stjärnor i det blå — —
Stockholmsbladet.
* *
*
En demonstration för freden och kungen
ägde rum just som prinsparet farit förbi
slottet på sin väg till Gustaf Adolfs torg
och vidare. Kungen stod på norra hörnet
af slottstaket och hade just viftat åt
prinsparet och sett det fara förbi. Då utbragtes
bland folkmassan ett jubel och kungens
namn blandas med ropen om »Freden»
och »Rätten».
Man organiserar det till kraftiga
hurrarop, och med näsdukarna hälsas den gamla
kungen. Han svarar med viftning åt alla
håll och synes mycket nöjd med
hyllningen.
Detta var icke en öfverklassliyllning, ty
öfverklassen låg ute på landet eller hade
följt skärgårdsbåtarna på deras färd ut
att möta »Drott» — nej, det var
underklassens varma tack till den gamle
kungen, som mot alla krigsskrän vågat hålla
fredens fana i höjden m. m.
Socialdemokraten.
* *
*
»Kungen var under den timslånga
audiensen; alltigenom elastisk, klar och till-
mötesgående. »
Sv. Dagbl.
Klar!
* *
*
Hvart hjärta klappar dig emot
hos höga som hos ringa,
Och rosor strö vi för din fot
Att hyllningsgärd dig bringa.
En sympati mer stark än järn,
Du skall i Sverige finna.
(Till hr G. A. Bernadotts lagvigda hustru
af den ordinarie hofkryparen Wirsén).
Elisée Reclus.
Han var i sitt sätt så älskvärd,
så innerligt vänlig att man blef strax
som betagen i den gamle
revolutionären och vetenskapsmannen.
Han kände ju hela världen och han
älskade alla människor. Geografi
var hans vetenskap. Han hade rest
jordklotet rundt, inträngt i
vildfolks-stammars lefnadssätt och vanor,
studerat s. k. civiliserade folks
moralbegrepp, fått ögonen öppna för
kapitalistsamhällets oerhörda brister
och gränslösa orättvisor, och för
den skull hade han blifvit anarkist,
en man i ledet bland dem, som
vilja strida de förtrycktas sak, vilja
grusa denna modärna
tvångsinrätt-ning, som heter staten, och bygga
ett rättvisans, jämlikhetens och
frihetens samhälle.
Reclus tog del i
Pariser-kommu-nen. Blef i de sista dagarne tagen
till fånga af Versaillestrupperna och
sedan dömd till landsförvisning.
Han slog sig då ned i Schweiz,
och utbildade här — i ständig
tanke-utväxling med Krapotkin — sin
anarkistiska uppfattning.
Reclus, som var född 1830, hade
redan vid 18 års ålder deltagit i
revolutionen år 1818 och blef tre år
senare första gången förvisad från
Frankrike. Det var då han gjorde
sina vidsträckta resor, särskildt i
Europa och Amerika. Hans namn
som geograf blef ett af de största,
och hans jättearbete »NouvelJe
Géo-graphie IJniverselle» är den
geografiska vetenskapens hufvud verk.
Och likafullt talade alla
tidningar om honom då han nyligen dog,
öfver 75 år gammal, i Brussel, där
han sedan 11 år tillbaka verkat
såsom professor i geografi vid det
fria universitet, — alla tidningar,
säga vi, hafva vid detta tillfälle
hufvudsakligast framställt honom
som den entusiastiske anarkisten.
Och det med skäl. Ty den stora
socialistiska idéen var det, som helt
och fullt behärskade honom, som
gaf hans lif dess rikaste innehåll.
Hans uppsatser om »Anarkism
af en anarkist», öm »Revolutionär
och evolutionär socialism» såväl som
hans lilla vackra förord till
Krapot-kins »En revolutionärs ord» äro
kortfattade, men af stor agitatorisk
kraft.
Elisée Reclus var en hedersman
och en outtröttlig stridsman. Mot
alla gamla fördomar fordrade hany
att man skulle vända sig, och han
följde själf sin lära. Han vän, den
franske dramaturgen Lucien
Desca-ves har nyligen berättat, hur i
oktober 1882 en tillfällig
omständighet ådrog honom, Reclus, alla
»ordentliga» människors vrede. »Han
bortgifte», skrifver Descaves, »på
en och samma dag sina båda dött-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
