Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rar, det vill säga han bortgifte dem
själf ntan anlitande af präst eller
magistrat — en oerhörd skandal!
När hans vänner skyggt påpekade,
att han handlat en smula oriktigt
genom att ersätta statens och
kyrkans välsignelse af äktenskapet med
den faderliga välsignelsen, invände
han:
— Nej, de unga ha i full frihet
utkorat hvarandra och när de bådo
mig föra ordet, så skedde detta
emedan de betraktade mig som sin
allra bästa vän. Det är dem äran
och ansvaret tillkomma. Ni säger,
att man kommer att följa deras
exempel. Också jag är öfvertygad
därom, ty de ha slagit in på den rätta
vägen, när de sökte helgd för sitt
föibund i sina samveten och ej i
lagbokens paragrafer.
Descaves tillstår vidare, att han
och Maurice Donnay nästan
ordagrannt begagnade sig af Reclus’
tal vid »förmälningen» i deras
skådespel »Oiseaux de passage». I
denna sammanviger agitatorn
Gregori-eff i ett torftigt möbleradt
hotellrum ryskan Vera Le vano ff med
sin vän Julien Lafargue och håller
därvid följande tal:
— Alska hvarandra öfver lagarna.
Lef fria, rättvisa och goda. Må
eder ömsesidiga ömhet utgöra
härden för en kärlek, som bör komma
alla varelser till godo, ty ni ha
edra fränder Öfverallt, där hjälp
kräf-ves. Kom ihåg, att jorden är fylld
af sårade, öfver hvilka ingen
böjer sig, om inte för att plundra dem.
Grå till dem, uppres dem och stilla
deras törst! ... Lofva er själfva
att sätta in hela ert lif på att
minska bördan af de oförtjänta smärtor,
som tynga världen och
människorna. Ni kunna fylla denna uppgift,
ty ni äro starkare än ni själfva tro.
Redan hvar för sig kunde ni uträtta
mycket godt, och nu äro ni
förenade!
Så föllo nästan ordagrannt Elisée
Reclus’ ord, när han den 14
oktober 1882 talade till sina döttrar och
de män dessa utvalt.
Sedan dess har mycket förändrats
och människorna lära sig så
småningom att inse, att det är vår plikt
icke endast att bekämpa, utan
äfven att själfva akta oss för att låta
oss ledas af de gamla fördomarna.
En korporation, som samlas
hufvudsak-ligen för att titta på regeringens papper
och uppbära arfvoden, måste till slut
förlora folkets aktning.
Axel Svenson.
Hedningarnas dygder bestodo alla i
verksamhet och utöfning; de kristnes däremot
äro nästan alla passiva och grunda sig på
försakelse.
Johan Henrik Kellgren.
Till verket!
(Öfversättning från franskan).
Socialistkararat! Då jag skrifver
dessa rader, tänker jag på det, som
nedtrycker dig, och det gör mig
ondt om dig . . . Jag bar känt
dig i många år, och jag ser dig
för mig, då du var en ung arbetare.
Ditt hjärta och ditt sinne öppnade
sig för allt i lifvet, som blomman
för dagens sol. Säg, minns du, då
du för första gången trädde in i
en mötessal? Det var, när
korninu-narderna kommo tillbaka, sedan de
fått amnesti. Du såg dem. De
talade. De uttalade sina kraf på
rättvisa, frihet och välstånd för alla
människor. Öfver talarstolen var
uppsatt ett bredt rödt stycke tyg,
på hvilket lästes dessa mäktiga ord:
»Proletärer i alla land, förenen er!»
ELISEE RECLUS.
Och du, du var småväxt och blek,
men plötsligt spratt du till af en
stolt förhoppning, du drömde
drömmar, där du stod inklämd i hopen.
Detta var den skönaste dag i din
ungdom: du hade blifvit anhängare
af socialismen, och du kände dig
bättre och större däraf.
Du var en man i ledet i det
socialistiska partiet, du var med i
alla strider, — valstrider, menar jag.
Du ägnade din tid däråt, du delade
med dig af din lön — du skulle
ha gifvit ditt lif, om det behöfts.
Det hettes om dig: han är en duktig
karl. Och du fortsatte, odu fortsatte
ständigt för andra! Aren gingo;
partiet blef allt större, det blef en
makt, det väckte uppmärksamhet
inom bourgeoisien, det oroade dem,
som innehade makten. Advokater,
lärare, skriftställare, en hel hop
skickliga, mycket skickliga män,
slöto sig till detsamma. Arbetaren
vet, hvad han är skyldig intelli
gensen . . . Han valde dessa män
till deputerade, med uttrycklig upp-
gift att förkunna folkets vilja inför
de maktägande. Och så kom 1893
års jubel: fyratio socialister i
parlamentet! . . . Styrelsen i din
förening upprepade Guesde’s ord:
»Genom intet annat vapen än den
allmänna rösträtten, kommer den
kol-lektivistiska armén oundvikligt och
inom kort att bli härskande i
republiken!» Du sålde ditt gevär till
en lumpsamlare, lade armarna i
kors och väntade på framtiden.
Men det hände ingenting!
Eller rättare: det hände något.
De felslagna förhoppningarna,
bitterheten kommo. Ack, du har fått
lära dig mångahanda. Du har fått
lära dig hvad politik och politici
äro för något. Du har sett, hur
den ordnas och utföres med
rasande energi, den vilda jakten efter
att bli vald, allt under
riksdags-hungerns rytanden. Erfarenheten
har lärt dig, hvilket mögladt bröd
och hvilket unket vatten den soppa
lagas af, som de »socialistiska»
kandidaterna servera valmännen. Du
vet nu, att eröfrandet af den
offentliga makten endast är några
ärelystnas byte till fördummade trälars
bruk. Makten, kan den väl
för-värfvas? . . . Den köpes med hjälp
af några krumsprång och
svängningar, med lågheter, som ej kunna
uttalas! . . .
Politikerna ha gjort den största
möjliga skada åt den revolutionära
socialismens stora tanke. Det är
litet sent, som du fått upp ögonen
därför; det är i alla fall inte i dag.
Tänk efter! Under Internationalens
tid var socialismen den mest
fullständiga och storartade protest, som
människan ännu höjt mot
auktoriteten och utsugningssystemet.
Kyrkan, staten, eganderätten, moralen,
allt, som underkufvar och krossar,
blef nn bombarderadt, hotadt af
snar och total förstörelse.
Socialismen innebar alla de materiella
kraf-ven, alla hjärnans sträfvanden.
Liksom den äldsta kristendomen vände
den sig till alla människor utan
åtskillnad på ålder och kön, ras eller
fädernesland. Ett okändt ljus, ett
nytt hopp steg upp med den . . .
Och den gamla socialismen var
ännu och framför allt handling.
Hvad äro väl läran och hoppet utan
handling? Socialismen var idel kraft,
idel verksamhet. Den förkunnade
icke någon Messias, den öppnade
icke portarna till något Eden, den
nöjde sig med att säga: Ni själfva,
och endast Ni själfva kunna göra Er
fria; slafvarnes frigörelse bör vara
slafvarnes oget verk . . .
Kristendomen hade misskänt lifvet, lärt
resignation och därigenom förlängt
alla lidanden. Socialismen lärde
uppror — uppror mot makten,
uppror mot de gamla bruken. Den gaf
individen vapen och kastade
honom, full af resningens ifver, midt
in i den sociala kampen. Ty för
socialismen, liksom för den joniske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
