Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Censur.
Från Svenska telegrambyråns
redaktion erhöll Brands redaktion ett
meddelande, som byrån för att dölja
sitt snusk kallade »privat och
konfidentiellt.» Den hade fått
anmodan »från vederbörligt håll» om att
erinra svenska pressen, att icke
utsprida rykten om militära åtgärder
eller förberedelser o. s. v.
Brands redaktör svarade
omgående till byråns föreståndare:
»Mottagit ett s. k. privat och
konfidentiellt meddelande från er byrå
och anhåller alltså få veta med hvad
rätt byrån uppträder såsom något
slags öfvercensor? »På anmodan
från vederbörligt håll», skrifver ni.
Men så vet: att det ärkryparesom
känna »vederbörligt håll», inga
andra. Angående ert löjliga
uppträdande se nästa u:r af Brand.»
Något svar har ej kommit.
Emellertid lär den storsnutna
öfvercensor n ha utskickat sin »order»
till alla tidningar i Sverige, och —
pressen har i det närmaste lydt.
Den själfständiga svenska pressen
dansar efter telegrambyråns pipa.
Icke nog med att den sväljer
lögner, tar emot dess norska
förfalskningar, (t. ex. då den behändigt
och falskt omredigerar Norska
telegrambyråns meddelanden) utan
erkänner den också som censor.
Att byrån skickar sådana
därför-hållningsorder till sina myndlingar,
angår icke oss, mea vi för vår del
undanbedja oss några sådana
förolämpningar.
För öfrigt tyckes det, att alla,
som hålla på tryckfrihet, skulle vilja
protestera emot att man här i
landet vill införa någon som helst
slags censur, lika farlig som den
ryska och alldeles ovärdig en s. k.
fri press.
Den extra rojalismen.
Narrarnes antal är mäkta stort.
Kryparnes likaså. Och emedan så är
ser samhället ut som det gör; hälst
som de styrande, de som ha
makten oftast tillhöra nämnda båda
kategorier.
Men först måste räknas dit alla
slags rojalister .. . Hvad? finns det
flera slag? Ja, det ha de sista
tiderna lärt oss.
Till de fester, som skulle
anordnas med anledning af något bröllop
inom den kungliga familjen, fanns
anledning att antaga, skref
tidningen Social-Demokraten (den 8 juli)
»att den ordinarie rojalismen skulle
anmäla förfall.» Alltså måste den
extra rojalismen träda i stället, och
den extra rojalismen representeras
nu af — socialdemokratiska
kry-pare och narrar.
Det tycks som om deri
svansvif-tande Social-Demokraten och
klassmedvetna arbetare-kryp are skulle
anse sig vara socialismens särskilda
vapendragare, då de kräla inför
Oskar den andre, hvilken de förut
så betonande nämnt öfverklassens
kung. Han, som prisade
strejkbry-tarstudenterna från Svedalastrejken,
för att påminna om hans inlägg i
den sociala frågan.
Visserligen söka de
socialdemokratiska kryparna försvara sitt
hastigt påkomna rojalistiska slickeri
med att det gäller fredskonungen.
Ack, det är blott att passa på
tillfället att få svansa ....
Längst i fräckhet mot det parti,
som först och sist har jämlikhet på
sitt program, gick »arbetarnes egen
tidning» i Stockholm, då där på en
bemärkt plats infördes en stackars
ynkryggs insändare, hvari
arbetarne uppmanades att hylla konungen
vid de stundande festligheterna med
anledning af de nyförmäldas
hemkomst» och där det till sist hette:
»Gencm att på måndag hedra
konungen, hedra Stockholms arbetare sig
själfva.»
Sådan dumhet har säkert ingen
konservativ tidning ännu levererat.
Det är ett äckel, en kurtis som
endast den extra rojalismen, uppkom
lingarna på området, kunnat hitta på.
Framtiden får väl visa, hvad som
ligger bakom det hastiga omslaget.
Sådana braskande artiklar hade Soc.-
D. förut emot konungen; och
partistyrelsen, som i tidningarna läst om
ett kungafjäsk i Växiö, hvarvid
hyllningstelegram, undertecknad af
landshöfdingen, borgmästaren och
arbetarekommunens ordförande, hr
Axel Johansson, af sändes till kungen,
af fordrade af Johansson en
förklaring, ty man hade då ännu icke
vändt kappan. När hr Johanssons
svar anlände, hade detta skett.
»Social-Demokraten» var inrangerad
i hyllningskopplet.
Hade man i Soc.-D. ena dagen
läst en lågande protest från arbetare
vid Kramfors, som icke ville bära
skammen att ha varit med om
något kungafjäsk, fick man den andra
dagen läsa ett aktningsfullt
meddelande om att »klassmedvetna»
kryp are i Gäfle varit framme med
hyllningstelegram till kungen, som
de närmat sig på trälars vis: — »Ers
majestät.» Det är snygga
socialister! Sådana där äkta, som vilja bli
stadsfullmäktige, riksdagsmän och
klifva upp på »partivännernas»
axlar. Krypdjur äro de inför »de
höga»; »de små» i samhället klättra
de öfver.
»Aldrig på knä inför tronen»,
skrifver redaktör Carl G. Schröder
i »Blekinge Folkblad» och utvecklar
sin mening sålunda:
»Om än kungamakten här i
Sverige ur konstitutionel synpunkt icke
har så stort direkt inflytande på
landets angelägenheter, så har den
däremot ett ofantligt stort indirekt
sådant. För alla dem, som äro nog
världsliga att icke låta sig ödmjuka
inför »söte jesus» eller kunna
inbillas att öfverheten är någonstädes
ofvanifrån och som regerar efter
guds lag, har man ett präktigt
medel i kungamaktens
nådevedermä-len att böja ryggar. Kungamakten
är en bländande dekoration, som
sorgligt nog fördärfvar synen på
många i öfrigt präktiga
medmänniskor. Den liksom gjuter olja på
de oppositionsvågor, som eljes skulle
af den bildade intelligensen drifvas
till yrande skum att piska, bryta
ned och spola bort allt det murkna
i samhället. Den utöfvar ett
förlamande inflytande på de verkligt
frisinnade initiativen, och utgör
alltså en af de återhållande krafterna
för samhällets utveckling i
demokratisk riktning. Kungamakten är
sålunda en trogen afspegling af
samhället sådant det är... . För en
sådan institution som tronen sakna
proletärerna allt förtroende, och för
länge se’n ha de uppgifvit tron på
visans »och all din lit till honom
sätt».
Men trots detta har i dessa
dagar från några arbetarmöten
af-sändts hyllningstelegram till kungen.
Man förklarar detta så, att man
velat bringa kungen sin hyllning
för hans personliga insats för
freden i norden, och att denna
hyllning blott är en form för
fredsdemonstration.
Man kan ju visserligen förstå att
den officiella ståndpunkt som
kungen intagit i fråga om
unionsmel-lanhafvandet bör lösas på fredlig
väg är glädjande därför att den
sammanfaller med de sanna
freds-vännernas önskan. Men från
konstaterande häraf och till en
hyllning ligger dock för mycket oss
emellan för att vi skulle taga ett
sådant steg. Vi böra minnas att
åtskilliga militära öfningar pågå,
hvilka ingalunda bära vittne om
nitälskan för fredlig lösning och vi
böra minnas att man på ett
oförsvarligt sätt leker med elden, när
man beordrar kusteskadern mot de
norska farvattnen samt slutligen
minnas, att kungen fortfarande är
jämlikt regeringsformen par. 14—15
härens och flottans högste
befälhai-vare, och som sådan godkänt dessa
militära åtgärder. Med dessa
vittnesbörd för ögonen faller det sig
svårt att obetingadt tro på den
redliga viljan, utan snarare känner
man sig manad att, med en
sidoblick åt den fredshycklande tsaren,
försanthålla satsen: »Förliten eder
icke uppå furstar.»
Det synes oss vara något för
tidigt att bedöma värdet af kungens
insats för freden, hvadan eftertan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
