Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
storstrejken tillgripas. Dock, vore
man nödd att begagna denna
ytter-lighetsåtgärd, skulle naturligtvis
denna tillgripas innan det vore för
sent: innan en eventuell
krigsförklaring; ty hade det blott kommit
så långt att man fört de bägge
landens viljelösa
slaktardrängsaspi-ranter till hvar sin sida om
gränsen och den första kulan hade kräft
sitt offer, så skulle alla rop och
kraf på fred förgäfves kastas ut
till mänskligheten. Då skulle man
förgäfves leta efter människor. Då
skulle djuret hos människan, det
grjanma, hämdgiriga och
blodtörstiga människoodjuret ohölj dt
framträda och krigsdjäfvalen skulle
le $tt själfmedvetet, skadegladt
hånleende åt fredsifrarna. Nej, skall
något göras under dylika vanskliga
situationer som den unionskonfiikten
nu skapat, så måste det ske i god tid.
Således:
Genom påvisande af attk
unionskonfiikten i och för sig är en de
besutnes fråga, som underklassen
icke hade något att göra med;
genom påvisandet af att
proletariatets ende fiende är det
internationella kapitalet;
genom påvisande af att den
svenska öfverklassen i dessa dagar
handlat mera fientligt mot Sveriges
arbetareklass än någonsin Norges folk;
genom vädjande till proletariatets
internationella f örbrödringsidéer;
genom vädjande till de breda
lagrens rena mänsklighetskänslor, ville
vi söka att åstadkomma en så pass
kraftig mobiliseringsstrejk, att man
betoge storsvenskarna smaken för
all våldspolitik, samtidigt som vi
också visade världen att de
maktägandes vackra prat om fredskärlek
ingenting annat är än humbug; att
arbetarerörelsen vore den enda
verkliga bäraren af fredsidéen, som kunde
åstadkomma något mera än
freds-fester och tomt prat, och att
proletariatets internationella broderskap
är något annat än blott och bart
en fras, — är verklighet.
Detta var meningen med uppropet.
Situationen för närvarande är
sådan, att man kan våga tro på en
fredlig afveckling. Dock morra de
ännu. Därför är det icke lönt att
lugnt lägga sig på latsidan, utan
låt oss vid hvarje lämpligt tillfälle
agitera för ett bestämdt nedslående
af allt krigsskrän.
A. O. Jensen.
O, gåfves hälften af den makt, som ägnas
att förfära,
och hälften af den skatt, som spills på
krig och mord,
o, gåfves den, att mänskans bättre
känslor nära,
då funnes inga arsenaler på vår jord.
Då skulle krigarns ära bli en afskydd ära,
och hvarje folk, som hädiskt lyfte upp sin
hand
till våld emot ett broderfolk, för evigt bära
ett kainsmärke, skydt i hvarje annat land.
Longfelloic.
Politisk kamp.
På vår förbundskongress i våras
uttalades från flera håll önskan, att i Brands
spalter infördes en diskussion om den
parlamentariska taktiken. Härmed börjar den.
Tyvärr har dock den entusiastiske
individualisten behandlat frågan för vidtsväjvande
och ideelt; men hans kätterier skola likväl
säkert väcka både svar, försvar samt mera
ingående undersökningar om det politiska
handgemängets nytta.
Red.
Är socialiststaten idealet?
»Samling kring valen i höst!»
ljuder nu socialdemokratiska partiets
paroll.
Många unga proletärer med
socialistiska tankar skola i år, på
grund af »mogen» ålder och
uppfyllda villkor, för första gången
få deltaga i riksdagsmannaval.
Stolta öfver sin nyvunna
»medborgarrätt» — att välja en bland de
många herrar, som stå öfver dem, —
berusade af valsnacket, dragna i
vallidelsernas hvirfvel, skola de kanske
blindt rusa - åstad och lägga sina
sedlar i valurnan för att välja in i
riksdagen en socialdemokratisk
representant. Och sedan skola de
gå lyckliga omkring i hoppet och
tron, att de bidragit att skapa det
parlament, som en gång skall föra
dem eller deras efterkommande (i
femte, tionde eller tjugonde led!) till
den nästan paradisiska
socialist-staten.
Stimulerade af politikernas
bra-skande fetstilsrubrikerade
tidningsartiklar och muntliga agitation,
gå de på politisk kamp troende
proletärerna att här i Sverige hvart
tredje år i höstmånaden rösta in en
»förkämpe» och en social
dussinfrälsare i riksdagen för att lagstifta
till deras förmån och slutligen
prata oss bums in i socialiststaten.
Men de förstå icke att de hjälpa
ledarna upp till samhällets ärorika (!)
höjder och fyllda fat och tillfällen
att lägga på hullet — såvida de
icke hållas magra af
maktlystnadens frätande passion —, men att
de aldrig skola kunna återgälda
proletärerna »där nere» samma
tjänst, liksom de ej heller någonsin
ha uträttat någonting för
arbetarna, som icke dessa, om de haft
förstånd oeh energi nog, skulle ha
kunnat göra själfva fortare och
bättre.
Efter denna samhällsomstörtande
förrättning, valet, återgå väljarna
till sina hvardagliga »plikter» mot
det bestående samhället: att under
halfva dygnet släpa ihop profit åt
kapitalisterna, betala skatt till mot
vår klass fientliga institutioner, öfva
sig till klass-samhällets försvar med
krut och kallt stål m. rn., m. m. i
stilla väntan på hvad
»arbetarvän-nern^» där uppe i sladderförsam-
lingen skola af välvilja skänka dem
— om de äro tysta och snälla och
ej störa samhällslugnet, d. v. s. de
besittandes ljufliga matro! . . .
Till modärn politisk kamp hör
vidare, att man årligen på första
maj och dessutom litet emellan ber
den kapitalistiska
våldsinstitutio-nen, polisen, om lof att få
demonstrera sin stora lojalitet och
laglydnad och sin aktning för den
laglydiga ordningen i detta rättvisa
samhälle.
Yid dessa politiska folkmöten
an-tages då vanligen ett från
socialdemokratiska agitationspartiet
ut-sändt tryckt resolutionsförslag, som
börjar med en dundrande protest
mot klassamhället och dess
orättfärdiga lagar (mycket bra) och mot
regeringen, som icke vill lyssna till
arbetarnas beskedliga petitioner,
samt slutar med att mötet
förklarar sig med alla »lagliga medeh vilja
vinna sitt mål, d. v. s. försäkrar
sin ödmjuka respekt för
ofvanbe-mälda orättfärdiga lagar.
Detta kallas att visa sig som
värdiga och mogna till deltagande
i den politiska maktutöfningen.
Det, att proletärerna ännu icke
lyckats frigöra sig från den gamla
världens genom tradition och
uppfostran djupt inrotade borgerliga
tänkesätt och föreställningar,
hvilket dock är absolut nödvändigt, är
det som gör, att dessa i stället för
att arbeta på ekonomisk frigörelse,
det enda, som kan hjälpa dem, flocka
sig kring de borgerliga
socialdemokratiska politikernas talarstolar och
med troende andakt lyssna till
politikernas utläggningar om politisk
kamp, den allena saliggörande
»parlamentariska vägen», »eröfring af
den politiska makten», »deltagande
i lagstiftningen» (åh, verkligen!),
»den stora inkörsporten allmän
rösträtt» (till att välja politiska
husbönder!), »samling kring valen»,
enlifammarsystem, demokrati,
republik och andra ting, som lika litet
kunna åstadkomma en
genomgripande förändring af samhället till
den förtryckta klassens förmån som
gudlighet och »egna hem».
Arbetarna ha icke genom de
senaste årtiondenas deltagande i det
parlamentariska »lifvet» vunnit
något, men detta klara politikens
präster sig undan genom att skylla
på utvecklingen, som går så rasande
långsamt.
Yi äro dock icke beroende af
utvecklingen, utan den tvärtom är
skapad och beroende af oss
människor.
* *
*
Men antag, att »farbröderna»
däruppe i sladderförsamlingen en
dag skulle komma att proklamera
den socialistiska staten. Skulle då
vi socialister, som äro missnöjda
med det nuvarande samhället, ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
