Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppnått ett samhälle, som skulle
tillfredsställa oss ur den individuella
frihetens, rättens och det praktiska
förnuftets synpunkt?
Låt oss se:
En fördom, som bitit sig in i
människornas sinnen, är den om en
auktoritär styrelses nödvändighet.
Utan styrelse, menar man, är
ingen ordning möjlig och ingenting
kan uträttas utan en styrelse, som
leder och bestämmer.
Det är på denna fördom, som
allt herravälde och tyranni,
hvari-bland staten är det förnämsta,
existerar.
Anda från tidigaste barndom
uppfostrar man oss i dessa dogmer och
fördomar och inplantar hos oss
vördnad och lydnadsplikt för den
auktoritära styrelsen, staten,
regeringen, öfverheten, alla slags
myndigheter och deras lagar.
Och så gå människorna omkring
i den stora dumma tron, som
aldrig varit besvärad af några
själfständiga kätterska funderingar
eller tvifvel, att staten, det är
någonting så naturligt och
oumbärligt som jordskorpan själf, att
staten måste ligga till grund för alla
samhällsbyggnader såväl som
jordskorpan för de byggnader af trä
och sten vi bo i. Att tänka sig
ett samhälle på andra grunder än
statens faller aldrig de borgerliga
samhällsförbättrarna och
demagogerna — liberaler, radikaler,
socialdemokrater — in, utan deras
tankeflykt kretsar endast kring
lagstiftning, lagstiftning och åter
lagstiftning på det beståendes grund, för
att såmedels förbättra detta
samhälle på den »evolutionära»
utvecklingens »sansade» väg.
Men staten är ond alltigenom.
Den har icke uppstått ur något
godt, den har aldrig haft något godt
till ändamål och har icke uträttat
något godt. Det är ett slags
officiell, laglig »maffia», som lefver
på folkets undertryckande under
det lögnaktiga påståendet, att den
skyddar folket och upprätthåller
ordningen. Den har uppstått mot
folkets vilja, och dess ändamål är
att skydda privategendomen — det
lagliga, men därför icke mindre
brottsliga tjufveriet.
Staten stiftar lagar, med hvilka
den med våld söker tvinga till sig
ledningen i alla lifvets förhållanden,
ej blott landets yttre politik, utan
också det enskilda lifvet, bindande
individerna i lagparagrafer och
kränkande jagets rätt.
Militarism, krig och
polisinstitution äro följder af statens existens,
och. upphöra med den, men icke förr.
»Rättvisan», rätten att döma och
straffa, har staten monopoliserat
för sig och använder den till sin
fördel, hvilken sammanfaller med
de besittandes.
Tanke-, yttrande-, tryck- och
församlingsfrihet m. fl. »politiska fri-
heter» hafva ingalunda ansetts
själf-klara rättigheter för folket. Tvärtom
har staten här om någonsin lagt
sig i och dekreterat hvad som skulle
anses »tillåtligt» eller icke, d. v. s.
behagligt eller obehagligt för de
maktägande.
Allt, som kan äfventyra statens
existens, allt trots mot regeringen,
all olydnad mot lagarna, alla
försök att frigöra sig från statens
herravälde eller blott den för
tillfället härskande regeringsformen,
att sätta sig öfver den heliga
»lagliga ordningen» — statskupp,
uppror, revolution — eller blotta
uppmaningen därtill, är naturligtvis
stridande mot statens »väl» och
intressena för dem som ha nytta af det
bestående, och därför i högsta grad
»brottsligt» och belagt med stränga
straff.
Men den inplantade fördomen gör,
att människorna icke märka den
skymf, som regeringsmakten,
lagstiftningen, militären, polisen,
domstolarna, fängelserna och
myndigheternas »vi befalla», »vi förbjuda»
är för deras människovärde; icke
märka hvilken kränkning statens
tvångsinrättning är af deras frihet,
och som gör, att statsmedborgarna,
såsom Tolstoy träffande säger,
»befinna sig i det tröstlösaste tillstånd
af slafveri, det slafveri, där
slaf-varna själfva icke begripa, att de
äro slafvar, utan äro stolta öfver
sin träldom.»
Men stat och regering är en i
högsta grad motbjudande
samhällsföreteelse, icke blott ur frihets- och
rättsprincipernas, utan också från
det praktiska förnuftets synpunkt.
Ty genom sin lagstiftning och
centralisation förkväfver och
hindrar den det fria initiativ et, som är
grundvalen för allt framåtskridande
Staten är ock i själfva verket
onödig för våra behof. Det finnes
icke en funktion, som staten nu
utöfvar, — undantagandes dem
förstås, som oupplösligt höra samman
med statssystemet själft — som
icke skulle kunna uträttas utan den,
genom fri samverkan mellan
individerna själfva, om de blott ville,
och det på ett mycket rationellare
sätt.
Of vannämnd a fördom orsakar,
att folket icke kan få detta i sina
hufvuden, utan inbillar sig, att
dessa funktioner måste utöfvas af
en auktoritär styrelse, af staten
genom dess lagstiftande församling,
till hvilka initiativen och besluten
äro öfverlämnade, och genom
regeringen som är verkställare däraf.
Därför gå de att för denna
lagstiftande församling, parlament,
välja sin »representant», som å
deras vägnar skall bedöma och
besluta i alla möjliga slags »frågor» och
angelägenheter, eftersom väljarna
äro sådana stackare, att de icke kunna
sköta sina saker själfva.
Han skall döma om t. ex. bo-
stadsfrågor i städer och på
landsbygd, »arbetarfrågor»,
militärväsende, undervisning, skatter och tullar,
försäkringar, rättsväsende, social
hygien m. m., och hans eller
parla-mentsmajoritetens uppfattning häri
skall sedan vara lag för tusenden
andra viljor, som kunna hafva en
alldeles motsatt uppfattning.
Om det väl ändå blott vore bland
dem, som valt lagstiftarna och deltaga
i det parlamentariska lifvet, som
riksdagens beslut ägde kraft och fordran
på efterrättelse; men nej, också vi
som afsky stat, parlament och
lagar, skola lyda dem, och om så
behöfves, med de brutalaste
våldsmedel tvingas därtill.
Dock bör det väl vara klart för
hvarje tänkande människa, att man
icke kan vara moraliskt förpliktad
att ställa sig till efterrättelse
föreskrifter från en institution, som
man ej varit med om att välja, och
hvars auktoritet man ej erkänner.
Detta är en statens förbry=
telse mot individen.
I parlamentet sitter stadsbon och
lagstiftar i förhållanden på
bondlandet, och bönder sitta och lagstifta
för städerna. »Arbetare»,
skolma-gistrar och brukspatroner, hvilkas
kunskap i medicin inskränker sig
till tanddroppar och plåsterlappar,
sitta och lagstifta i medicinska
och socialhygieniska frågor, medan
medlemmar af kungl. mördarbandet
jämte bukstinna prelater och
gros-sörer sitta och idiotisera i
arbetarfrågor, som de aldrig gittat sätta
sig in uti; och en representant från
nordligaste Sverige får en
majoritet mot en representant från det
sydligaste Sverige angående
angelägenheter i denne senares trakt,
som blott han begriper. O. s. v.
i den stilen.
Sannerligen, för att en riksdagsman
skulle kunna rätt döma i så många
olika slags saker, fordrades det, att
han vore klyftigare än kung
Salo-mo! Men det är ett faktum, att
de, som lyckats komma in i
riksdagen, i de flesta fall tillhöra
medelmåttan, i många fall under. Ty
en reaktionär valman väljer hällre
en reaktionär medelmåtta än en
liberal intelligens till sin
representant, och vice versa. Det gäller
äfven socialdemokraterna.
Som man ser, är ju parlamentet
icke blott en frihetsfientlig
inrättning, utan också en löjlighet, en
galenskap, oförmögen att fullgöra
sina åligganden. Det vittnar illa
om folks förstånd och
omdömesförmåga att vilja anförtro sina
angelägenheter åt denna tokiga
inrättning. Men fördomen gör, att man
ingenting ser eller vill se, hur liten
nytta det i själfva verket uträttas
af parlamentet, trots det stora
nummer, som göres af detsamma i
pressen.
Stat och parlament försumpa
samhällslifvet och fördärfva indivi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
