Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna. De äro båda på förfall, och
det har redan gått så långt, att t.
ex. i Frankrike numera ingen
hederlig man gärna vill åtaga sig en
statssyssla.
* *
*
Af ofvannämnda fördom
kommer det sig slutligen, att när folken
hafva känt sig plågade af
ekonomiskt förtryck eller varit underkufr
vade af regeringsmakten, så ha de
varit dåraktiga nog att söka sin
räddning blott genom att förändra
statssystemet eller byta om
regering — icke genom att upphäfva
staten och fördrifva
regeringsher-rarna och deras uniformerade
drängar och göra sig fria från den
makt-utöfvande styrelsen, som är den
verkliga orsaken till deras elände.
Ja, nu i vår tid är den förtryckta
internationella proletärklassen i färd
med att begå samma ‘ödesdigra
misstag, i det den sätter sin tro
och lit till teorien om en
»socialist-stat.», en variation af den gamla
tråkiga tvångsinrättningen, och lika
otillfredsställande ur den ideella
frihetens samt rättens och det
praktiska förnuftets synpunkter, som
alla föregående statsformer
Socialdemokratien skall lika litet
som något annat politiskt parti
rädda proletärerna ur deras
nuvarande ställning och föra dem till
ett nytt, bättre samhälle.
Socialdemokratien skall endast
gifva ny form för maktutöfning,
nya herrar. Statens brutala
vålds-makt och kränkning af individens
rätt, materiellt och moraliskt, skola
icke upphöra i den socialistiska
staten. Ty så länge regering
existerar — den må vara aldrig så
socialistisk — måste och shall den
väpnade makten, också existera för
att sättas bakom befallningarna
gent emot »tredskande»
individualister. I annat fall skulle
regeringarna förefalla uteslutande löjliga.
Måhända skulle den blifva något
mildare till sina yttre våldsmedel
än de föregående — beroende på
att den delvis må ryckas med af
den stigande förfiningen bland
mänskligheten, — men dock alltid
regerande folk med sin auktoritet,
sina lagar, »rättvisa», polis, militär
samt fängelser och ständigt ifrig
att öka och utvidga sin makt på
bekostnad af individernas frihet.
Den socialdemokratiska staten
skall liksom sina föregångare
fordra individens tvångsanslutning till
den och hans underkastelse under
myndigheterna och den lagliga,
officiella »ordningen».
Kommunismen, som
socialdemokratien anger sig åsyfta, är
omöjlig under statsform. Och
initiativet skall blifva lika bundet, om
icke mer.
* *
*
Liksom ett i en bur inspärradt
frihetslängtande djur fåfängt
kastar sig än mot det ena gallret,
än mot det andra, i afsikt att
vinna friheten, så ha ock folken
fåfängt kastat sig mellan de olika
stats- och regeringsformerna, från
autokrati och absolutism till
parlamentarism, från kejsardöme till
konungadöme, från kungadöme till
republik och hvilka nu alla de
många etiketterna på samma sak än
må vara.
Ty folken ha icke förstått, att
den ena regeringsformen, den ena
statsformen i grund och botten icke
är bättre än den andra, icke skiljer
sig mera från den andra än höken
skiljer sig från gamen.
Och därför stå vi i dag trots
alla glänsande och hänförda
frihets-strider, ännu kvar i träldomen, den
politiska och moraliska såväl som
den ekonomiska.
Proletärer!
Yägen till frälsning ur vårt
nu-nuvarande elände, ur vår svält och
nöd och husvillhet, ur vår
förnedrade ställning i samhället, ur
mi-litarism, krig och polisregemente,
ur myndigheternas förtryck och
allt slags herravälde, går icke
genom politisk kamp, icke genom
den allmänna rösträtten, icke genom
socialdemokratien och dess politici,
icke genom parlamentet och
deltagande i lagstiftningen, icke genom
eröfrande af den politiska makten
och icke genom förändring af
regerings- och statsformen.
Yägen till frälsning, till frihet,
går endast genom all auktoritär
styrelses, all maktutöfnings
tillintetgör else, genom statens och
regeringens upplösning, genom lagarnas
och privategendomens upphäfvande
— genom utrotandet af våra enda
fiender: våra herrar.
Insen I icke, att auktoritet,
styrelse, statsregering, militarism,
religion, privategendom äro ting, som
lefva genom och för hvarandra,
och att måste det ena bekämpas,
måste också det andra bekämpas?
Insen I då icke, att i ett
kommunistiskt ordnadt samhälle stat och
lagar måste vara öfverflödiga och
skadliga?
Bort, bort från den vilse stig,
som den tanklösa valboskapen
trampar efter sina herdars pipor!
Vi unga revolutionärer måste
bana oss nya vägar, bättre
vägar, skaffa oss högre ideal! Yår
generation måste ha lärt af våra
fäders misstag, att vi icke skola
sträfva till att genom lagar tvinga
våra herrar att bättre behandla
oss eller bortdrifva de gamla
herrarna genom nya, utan att vi skola
af skaf fa herraväldet själft, staten
själf!
Det är vägen till frihetens,
rättens och förnuftets samhälle.
Hafva de unga proletärerna som
ämnade gå att välja riksdagsman,
insett detta, att all öfverhet, den
må kallas autokratisk, monarkisk,
republikansk eller socialistisk —, är
förhatlig, emedan den är onödig,
skadlig och despotisk, då förstå de
också, att de icke kunna lägga sina
sedlar i valurnan, (om också
därmed något steg mot socialiststaten
vore att vinna), ty därigenom skulle
cje deltaga i statens maktutöfning
och bidraga till öfverhetens,
regeringens stärkande och eländets
fortsatta existens.
Då skola de fly valurnans
falskhet. De förneka hvarje auktoritär
styrelse — denna mänsklighetens
förbannelse — och genom den
sociala revolutionen sträfva de hän till
ett socialt-etiskt samhälle, icke
byggdt på statens skymfliga och
fördärfliga tvångsorganisation, utan
på den fria organisationsformen,
där den individuella friheten och
sj älf bestämning srätten respekteras
— det enda samhälle, som kan
tillfredsställa alla människor.
Einar H—n.
—>•><•<—
HATETS SÅNG.
Min sår g, den är en sång om nöd och
oförrätter,
Om hårda gisselslag och seklers
tyranni.
I blod jag diktat den i smärtans långa
nätter,
Och sjunger den i sorg, i hat och
raseri.
Min sång är ingen sång om den som
tåligt lider,
Och ingen glädjesång och ingen
äl-skogslåt;
Nej, den förkunnar blott om storm och
hårda tider,
Om kamp på ödslig hed, om död på
blodig stråt.
Min sång skall tona vildt kring gatorna
och torgen,
Så vildt som stormens tjut och åskans
tunga dån.
Den är en sång om kval, om smärtorna
och sorgen,
Ett hämdens skri den är af nödens
svultna son.
Jag har ej rum för frid, för kärlek
och försoning,
En känsla har jag blott: ett djäfvulskt
hat det är.
Och i min egen själ har helvetet sin
boning,
Det är en afgrundseld, som sargar och
förtär.
Leon Larsson.
—>•><•<—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
