Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig menat ärligt, utan alltid haft
något i bakfickan; och då var allt det
vackra pratet blott smicker. På
nyåret, som följde, började de
regelmässiga kolossala afdragen på
ackordsarbetena, så det blef arbetarne som
fingo betala det storståtliga kalaset.
Afdrag har följt på afdrag, hvadan
arbetet ständigt måst forseras. Lönen
har sjunkit men arbetet kolossalt
uppdrifvits.
hx 1901 följde än större afdrag.
Då trodde arbetarne, att gränsen var
nådd. Och många bland dem
funderade på, huru de skulle befrias från
dessa afdrag. Jo, föreslog någon,
genom att ej vidare forcera arbetet.
Men detta förslag gillades icke;
tvärtom menade de flesta, att båda
parterna, arbetare och arbetsgifvare, skulle
få det bra och godt igen genom ett
nytt aflöningssystem, hvarmed
arbetarne t. o. m. ingingo till
fackförbundet, med begäran att
få framlägga det. Det var på
våren 1902.
Men 250 man — flera af de
dugligaste arbetarne — kastades
ut efter storstrejken och från
denna tid härstammar hr
Bern-ströms princip att icke taga
hänsyn till arbetarnes duglighet, flit
och nykterhet. Han vill i första
rummet ha osjälfständiga
arbetare, d. v. s. trälar. Bäst och
tydligast har han visat denna
sin kristliga ståndpunkt genom
det polissystem, han då införde.
Skall en sann arbetsintensitet
skapas på sådant sätt, att
spioner gå och vaka med en bok
i hand för att anteckna om en
arbetare t. ex. talar med en
kamrat, hvarvid han får en
anmärkning utan att det undersökes,
huruvida samtalet var nödvändigt
eller icke i och för arbetet?
Polisdrängen vet att han har rätt
öfver arbetarne; ja, t. o. m.
öfver befälet, på så sätt nämligen,
att om någon arbetare gör sig
misshaglig inför den myndige
öf-vervakaren, så afskedas denne arbetare
äfven om arbetsförmannen skulle vilja
behålla honom. Ja, det har händt,
att äfven förmän rapporterats.
Sålunda äro förhållandena ofria och osäkra
för alla. Poliserna härska. Ty hr
Bernström resonerar tydligen
beträf-tande dem: “det någon har gjort en
af dem, det har han gjort mig.“
Polissystemets mening skulle vara:
en mönstergill ordning. Men är det
verkligen ägnadt att skapa sådan?
Nej, och tusen gånger nej, så långt
ifrån! Det är ju för enhvar
förståndig och icke-krypande arbetare klart,
att sådant ovärdigt och spionartadt
öfvervakande blott verkar irriterande.
Här, i Sverige, är arbetsintensiteten
så svag, ropas det; och den svenska
industriens ära skulle räddas af —
dir. Bernström. Det besynnerliga är,
att samtidigt hr B. stoltserar med det
stora löftet, har han allt från
storstrejkens dagar intagit på fabriken en
sådan massa slödder, hvilkas
arbetsprodukter alltför ofta måste kasseras.
Men just de odugliga ha fått vara i
fred t. o. m. för de patrullerandes
anmärkningar; medan de dugliga, som
visat sig själfständiga, samt alla
organiserade arbetare hållits efter, ofta på
det kitsligaste sätt. Det är att höja
den svenska industrien!
En gång uppstod på fabriken ett
litet slagsmål mellan två af de
omhuldade strejkbrytarne från 1902. Då
ingrep icke polisen. Han stod och
såg skrattande på. Men det hör till
historien, att den ena af
slagskäm-parne, som fick en ganska försvarlig
stöt i ryggen, han anmälde sig — för
olycksfall i arbete! Det är en
mönsterverkstad !
Vid ett annat tillfälle, då en
gju-tare skrattade åt polisernas ifver att
rifva ned några upprop från de
utestängda hamnarbetarne, blef den stora
brottslingen körd; men då en af
verk-mästarne bad uppsyningsmannen
anteckna en arbetare (en strejkbrytare),
som satt och sof midt under arbetet,
så låtsade polisdrängen hvarken se
eller höra.
Är det att undra öfver, att sådant
tvång och spioneri samt sådan oväld
föder ovilja?
Och denna var det som tog sig ett
särskildt uttryck på våren 1904, då
Brehmer blef “upphöjd“ till polis. En
strejkbrytare och öfversittare, som hade
allt emot sig, han sattes till förman!
.Han, som själf menade, att han “skulle
hålla reda på busarna och få fram
knutpiskan.“ Oviljan, säger jag, tog
sig då uttryck i demonstrationer,
instinktmässigt, utan någon som helst
agitation eller öfverenskommelse, dels
af Separatorsarbetare, dels af andra
fabrikers arbetare som sympatiserade
med angreppen mot polissystemet.
Herr Bernström, satte sig då i
förbindelse med de organiserade
arbetarne för att de skulle söka afstyra
dessa demonstrationer. Det lyckades
också dem. Och alla voro nöjda,
ty alla hyste (och ansåg sig med
anledning af dir. Bernströms ord ha rätt
att hysa) den förhoppningen, att han
nu insett systemets olämplighet. Men
hur lurade blefvo icke arbetarna,
därför att de trodde på en sådan herre!
Låt oss emellertid se på Separators
arbetare. (Mina anteckningar äro gjorda
en del månader före
verkstads-lockou-tens utbrott.) Där ha vi
strejkbrytarne och de andra gulingarne, och
så de vakna klassmedvetna arbetarne,
som tillhöra fackföreningen. En sak
har hr Bernström förstått: — att
splittra. Samt att till basar utvälja
osjälfständiga stackare (med ett par
undantag). Före polissystemet
voro de, snart sagdt alla, bra
karlar, men allt demoraliseras
under sådan ledning. Skvallret
är satt i system. Så vill hr
Bernström ha det: han har uppfödt
en skock lydiga krypare under
sig.
Se blott på den viktiga
pådrif-varen, Norsten heter han, som
förut så skarpt uttryckt sitt förakt
för det eländiga slafveriet vid
“Separator4*; han söker öfverträffa
alla krypdjur och gormar
ständigt på att det skall köras
fortare. Emedan arbetareklassen har
så många sådana ödmjuka
tjänare i sina led, är det möjligt
för dryga arbetsgifvare att
uppträda såsom Bernström.
Det förtjänar här antecknas,
att på nämnda afdelning fanns
det för icke länge sedan två
förmän och en polis på 27 man.
Det är visst mera befäl än i den
tyska armén.
En annan, som må särskildt
bli omnämd är verkmästar
Jönsson, som nu kallas ingeniör. En
uppkomling, som det är omöjligt
att resonera med, ty på allt svarar
han på sin skorrande skånska: “det är
tråkigt, men det är inget att göra åt’et“;
eller “är ni inte nöjda, såkannigå“.
Den svensk-amerikanske ingeniören,
hr Engström, låter själf påskina att
han kommit tillbaka för att klifva upp
på den något åldriga, konservativa
direktörens domaresäte. Det är han
som skall göra’t. Göra “Separator"
till en verklig mönsterverkstad.
Och hur går han till väga? Hr
Bernström är gammal och
konservativ, det har den nye ingeniören
förklarat ganska uttryckligt, och själf
kallat sig demokrat. Ja,
Amerika-demo-krat! Det är han som infört
underbasar, hvilka skola blott ha till
uppgift att skjuta på; de äro fyra på 30
man och stå med klockan i hand för
att se efter, hur hastigt arbetaren kan
utföra sitt arbete, och — “kör fortare
för djäfvuln“, ropar den ständigt
svärjande hr Engström. För all del;
arbetsintensiteten uppdrifves, men betal-
INGÅNGEN TILL HELVETET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
