Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvar var den öppna frimodiga
blicken hos’ dessa, som skulle vara
moraliska rättesnören för andra? Hvar
voro de kvalifikationer, som gjort dem
lämpade att döma andra? Hvar fanns
den moraliska öfverhögheten hos dessa
bondgubbar? Hvar denna vidblick
för sociala förhållanden, för moderna
stämningar i tanke och själslif ute
hos nutidsmänniskorna? Hvar denna
skarpblick för själslifvets sensibla
variationer, för drifter och impulser, en
skarpblick som väl kunde behöfvas i
brottmål, där man måste söka
orsakerna hos individens inre “jag.“ Hvar ?
Hvar? Själen beklämdes! Jag
ville springa upp och fråga alla dessa,
med hvad rätt de sätta sig som
domare öfver andra? — men en blick
på folket på min sida skranket sade
mig tydligt nog, att icke en skulle
förstå mig.
Där sutto de, dessa kdästa
nämndemän, med blicken mot golfvet, liksom
de ute i sitt dagliga lif, ända från
vaggan, varit vanda att söka sig med
blicken mot jorden, icke i kärlek till
denna, därför att den gaf så rikligt
tillbaka hvad de lade i dess sköte,
utan i trälbundenhet och undergifvet
slafveri, därför att den födde dem och
gaf dem sin torftiga näring till
döddagar. Icke förstodo de jordens suckan
efter människokärlek, suckan efter
människor som ville och kunde taga
allt det, som den ville gifva ur sitt
sköte, tiofalt mera än nu. Nej, det
förstodo de icke; men döma andra,
det kunde de. Hvilken typ den där:
Låg sammantryckt panna apatiskt,
ointelligent utseende. Månne Darwins
felande länk? Där en med ideligt
droppande snusnäsa. Där ett
behagligt afbrott. Ett illmarigt, bondslugt
leende, jäfvande tanken om
intelligensfrånvaro. Eljes stereotypa,
intetsägande miner utan lif och uttryck.
Nu kommer domaren med
sekreteraren. Alla nämndemän och hela
menigheten flyger upp och bockar
ryggen slafviskt i 45 graders undergifven
vinkel, jag får antipati för hans
hästprofil, och hans höga
fadermördare gör att han verkar
sillstrypar-snobb. Rätten sätter sig. En tolfte
man svär sig in i nämnden. Jag
skall . . . icke lag vränga . . . etc.
Han ser ut som en spckenskräddare
eller byskomakare, men jag får sedan
veta, att han är grefve och godsägare.
Gör för öfrigt ett ganska sympatiskt
intryck.
Så begynner man handlägga målen.
Först en massa lagfarter,
konkurs-och krafmål, där nämndemän och
bondadvokater sprungo om hvarandra
med bevakningar, papper och viktiga
miner. Barnuppfostringsmål med sin
hvardagstragik. Flickan erinrar,
vädjar, stammar, kanske gråter. Mannen
nekar, begär att få svära sig fri. Så
vanliga bondaktiga grälmål, om en
grind som icke stängts och liknande
gruff. Under allt förbli
domareminerna hos nämnden lika stereotypt
idiotiska. Så kommer ett “upplopps-
mål“. Upplopp på rama landsbygden!
Åklagaren har inkallat polisvittnen.
Domaren nekar att höra dem. Äkl.
protesterar, hvilket renderar honom en
skrapa af domaren. “Inkalla civila
vittnen, jag hör inga polisvittnen. “
Det var bra sagdt! Under
förhandlingarna har så småningom det första
antipatiska intrycket utplånats. Denna
bragd omkastar stämningen totalt. Jag
omfattar honom med verklig sympati,
trots hans egenskap af väktare för det
bestående. Han är mycket ung, och
har icke stelnat i domarefasoner.
Tvärtom, han är nästan mera
människa än domare, så som han leder
förhandlingarna.
Där ute hade himmelen klarnat upp.
Solen strålade dubbelt klar från ett
molnfritt fäste. Men härinne bland
snustrutiga bondgubbar, stalldoftande
drängar och rundhöftade lagårdsjäntor
var luften tung och däfven och
sofvande. Tiden skred. Rättstjänarne
tände takets ljuskrona och ljusen på
domarbordet. Det blef kamp mellan
den dalande solens sista strålar och
det allfamnande nattmörkrets
antågande svartmassa. En viss mystik sänkte
sin stämning öfver den låga tingssalen.
Framme på domarebordet tre ljus
och rundt om anklagare, domare och
anklagad. Jag halfsiumrade och
drömde vaken, med domarebordssynen
framför mig, om
nihilistsammansvärj-ningar, om ryska och franska
revolutionen, om Robespierre och Marat, om
revolutionstribunal och mera sådant,
tills jag återkallades till verkligheten
af domarens stämma, som högt
förklarade förhandlingarna ajournerade
till nästa dag.
Mitt mål hade icke varit före. Ännu
en dag med bondgubbar och stalldoft
och juridisk idiotism.
* *
*
Frampå dagen påropades ändtligen
mitt mål. Åklagaren, “nyss från plogen
tagen inlämnade en längre
promemoria, hvari han uppräknade de värsta
saker jag skulle gjort mig skyldig till.
Jag hade uppmanat folket att vägra
lyda en eventuell mobiliseringsorder;
således uppmanat till ohörsamhet mot
lag och laga myndighet och yrkades
härför straff efter straffl. kap. 10 § 14.
Vidare skulle jag hånat och smädat
kristendomen. Jag skulle ha sagt:
"Bort med den usla kristendomen,
som försoffat och förstört oss, och tänd
i stället hatets flamma i våra bröst.
Så dum kan ingen vara, att han låter
förleda sig af bibelns ord: att tjäna
Gud och låta sig nöja är vinning nog.“
Jag skulle vidare på ett “smutsigt sätt
och med hånlöje på läpparne yttrat,
att den vore bra enfaldig, som kunde
tro på den löjliga religionen, som ville
ljuga i folk, att man efter döden skulle
gå med vingar på ryggen och sitta vid
S:t Petrus’ sida“ o. s. v.
(Käre läsare, du må förlåta länsman
Ljungberg den naiva
sammanställningen. Han hade tecknat detta ur min-
net och då han är dålig stilist kunde
han icke få det bättre. Begär icke
orimligheter.)
Härför yrkade han ansvar enligt
hädelseparagrafen i straffl. kap. 7 § 1.
Hvad uppmaningen till
mobilise-ringsvägran angick, erkände jag till
fullo, att jag uppmanat folk att icke
slå ihjäl hvarandra om myndigheterna
så påfordrade, men yrkade jag att
ingen hänsyn skulle tagas till
ansvars-yrkandet härför, då föredraget
väsentligen var ett relaterande af det af
Norrköpings socialistiska
ungdomsklubb utsända uppropet till de
värnpliktige, för hvilket upprop jag då stod
tilltalad inför Norrköpings
rådstufvu-rätt enligt tryckfrihetsförordningen och
för hvilket det yrkats ansvar enligt
samma lagrum, enär jag ansåg det
moraliskt oriktigt, att en person
dömdes för en och samma sak på två
olika ställen.
Hvad hädelsen angick måste jag
bestrida de uttryck åkl. pålastade mig.
Jag hade verkligen glömt att använda
mig af dem, fast åtskilliga voro
synnerligen lämpliga.
Sju af åklagaren inkallade viitnen
hördes i målet. Alla intygade, att
åklagarens skrifvelse i det stora hela
var riktig, men vitsordade likaledes
alla, att de icke hört mig fälla de af
åklagaren påstådda men af mig
bestridda yttrandena. Enligt vittnenas
uppfattning var föredraget
genomgående “religionsfientligt och hånande “
samt hade åstadkommit “allmän
förargelse “. Intet af vittnena hade dock
iakttagit någon yttring från publiken
af denna “allmänna förargelse", utan
intygade de i stället, att föredraget
hälsats med bifall och handklappningar
af de flesta närvarande.
Jag påpekade att de värsta
yttrandena, som åklagaren lagt mig till last,
och som just skulle bevisa att jag
förhånat religionen, kunde intet af
vittnena erinra sig. Vidare: att
vittnena för sin del fått den
uppfattningen, att religionen förhånades, kunde
icke anses som ett allmängiltigt bevis,
ty då ett angrepp göres på religionen,
uppfattas det nästan alltid af den
re-ligionshyllande som ett förhånande.
Emot påståendet om “allmän
förargelse “ talade ju för öfrigt det faktum,
att föredraget hälsades med bifall.
Jag hade gjort mina angrepp mot
religionen på fullaste allvar, och om
religionen hos någon af åhörarna genom
dessa angrepp kom att framstå såsom
en löjlighet, så var detta icke min
förtjänst utan religionens.
Jag citerade religionens lära om
lifvet efter detta, för att påvisa det naiva
uti densamma. “Att vara gudelig och
låta sig nöja är vinnig nog“ hade
jag citerat under påvisande af att
kyrkan med dylika läror hade kastat sig
i det bestående kapitalistsamhällets
sold och därmed ville hålla massorna
nere i mörker och okunnighet.
Missnöjet är orsaken till allt
framåtskridande ; och förnöjsamheten strider mot
utvecklingen och lämnar endast ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
