Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Morris är en helgjuten
konstnärs-natur. Han har i hög grad verkat
för konstindustrin och upprättade
tillsammans med bl. a. Burne-Jones en
fabrik för tillverkande af tapeter och
konstindustriella föremål. Det var
hans afsikt att uttränga de smaklösa
fabriksvarorna från hemmen och att
utveckla smaken för en ädlare stil.
Men högst når dock hans konst i
diktningens heliga berusning.
Så hände — år 1884 — att
Morris trädde fram som
revolutionsför-kunnaren. Med dikten »Dagen är
kommen» var han socialismens
yppersta skald. Det blef nu dess idéer,
han förfäktade af fullaste hjärta.
Själf rik och oberoende fattade lian
dock den sociala revolutionens
nödvändighet för frihetens och
jämlikhetens förverkligande. Han
sympatiserade icke med den s. k.
femöres-politiken, han hade ögonen öppna för
den parlamentariska taktikens
förbannelse för proletariatet, han trodde på
socialismen, och hans hjärtas rika
kärlek samt hans konstdyrkan byggde
för alla människobarn upp en ny
värld. Den revolutionära striden var
det han älskade, och i tidningen »The
Cornmonweal» bröt han mången lans
för den.
Morris har skrifvit flera socialistiska
dikter och en framtidsroman, utgifvit
en samling föredrag och jämte Bax
(är 1893) ett större arbete om
socialismen.
Han dog i London den 3 oktober
1896.
De idéer, han så oförfäradt stridde
för, lysa som sagdt åter fram i våra
dagar i den klassmedvetna
arbetare-rörelsen och nu tränga de igenom,
fram till seger. H. B.
Hur jag blef socialist.
Af
William Morris.
(,Justice 1898.)
Man har bedt mig i få ord berätta
om min omvändelse till socialismen.
I fall mina läsare betrakta mig som
en typ på en bestämd grupp af
människor, känner jag själf, att en sådan
redogörelse skulle kunna vara till
någon nytta; men det torde icke vara
så lätt att gifva en framställning,
som samtidigt är klar, kortfattad och
trogen mot sanningen. Men jag skall
försöka.
Eftersom ordet socialist icke längre
med bestämdhet och säkerhet
uttrycker detsamma, som det betydde för
10 år sedan, vill jag, innan jag
börjar min berättelse, påpeka, hvad jag
menar därmed. Ja, — hvad jag
menar med socialismen — är ett
samhälle, där det hvarken finns rika eller
fattiga, hvarken herrar eller tjänare,
hvarken lata eller utarbetade,
hvarken andligt öfveransträngda h
järnarbetare eller förstörda och uttröttade
kroppsarbetare. Med ett ord, ett
tillstånd hvari det är förunnadt alla
människor att lefva i lika gynnsamma
lefnadsvilkor för att kunna utföra sitt
arbete; det klara medvetandet, att
orätt, som tillfogas en, betyder orätt
mot alla. Med socialism menar jag
förverkligandet af uttrycket »allmänt
välstånd».
Denna uppfattning af socialismen,
som jag nu förfäktar, och som jag,
hoppas jag, skall förfäkta till min död,
är densamma som jag från början
haft. Jag har icke genomgått någon
öfvergångsperiod, såvida icke en kort
period af radikalism, i hvilken jag
dock, om också utan hopp, hade mitt
ideal klart för mig, kan kallas så.
Men denna period nådde sitt slut
redan några månader innan jag ingick
i den dåvarande demokratiska
federationen. Meningen med att jag
inträdde i denna förening var, att jag
i den såg en förhoppning om
förverkligandet af mitt ideal. Men om
någon frågade mig, hvad jag tänkte,
att vi socialister då skulle uppnå
genom federationen, om den skulle leda
till någon som hälst märkbar
förändring i samhällsordningen, så måste
jag svara: det vet jag icke.
Jag kan blott säga att jag den
gången icke gjorde så klart för mig
hvarken mitt hopp eller den glädje,
det gaf mig. Dessutom var jag då
fullkomligt okunnig i ekonomiska
spörsmål; jag hade ännu icke läst
någonting i den riktningen, aldrig sett
i Adam Smith eller hört något om
Rikardo eller Karl Marx. Jag hade
olyckligtvis blott läst några lösryckta
stycken af Stuart Mi 11, hvari han
häftigt angriper socialismen i den
form, hvari Fourier förfäktar den. I
dessa artiklar försöker Mill efter
förmåga ätt klart och ärligt framlägga
bevis. Men resultatet af denna
läsning var, om den hade något
inflytande på mig, att öfverbevisa mig om,
att socialismen var en nödvändig
om-hvälfning, och att det låg inom
möjlighetens gränser att genomföra den i
vår tid.
Sedan jag så slutit mig till en
socialistisk förening, gjorde jag det
till en samvetssak att sätta mig in i
socialismens ekonomiska sida. Jag
dristade mig t. o. m. att läsa Marx
själf, och, om än den historiska delen
af »Das Kapital» helt och hållet
upp-fylde mig med den största glädje,
måste jag dock tillstå, att min hjärna
förvirrades vid läsningen af den torra,
ekonomiska delen af detta stora verk,
och jag led verkliga dödskval. Jag
läste dock så mycket jag förmådde,
och jag hoppas att mycket, som det
är värdt att känna, blef min
egendom; fast jag tror dock säkert att ha
vunnit än mera i och genom ett
oafbrutet umgänge med sådana vänner
som Bax, Hyndman och Scheu, samt
tillika genom alla de lifliga
propaganda-möten, som den tiden förekommo så
talrikt och som jag tog ifrig del uti.
På sådant sätt fullbordade jag min
uppfostran i praktisk socialism, så
godt jag kunde. Af några af mina
anarkistiska vänner lärde jag senare
alldeles emot deras afsikt, att
anarkismen var en omöjlighet, likasom
jag förut hos Mill mot hans syfte
kommit till den öfvertygelsen, att
socialismen var en nödvändighet.
Men när jag skall berätta om hur
jag kom till den praktiska
socialismen, har jag, som jag nu ser, börjat
med midten; ty i min ställning som
en förmögen man, som icke lider
under de rättskränkningar, hvilka hindra
en arbetare hvart steg han tar,
känner jag, att jag aldrig hade kommit
till den praktiska sidan af frågan, så
vidt icke ett ideal hade ledt mig i
den riktningen. Ty politik i och för
sig skulle aldrig ha lockat mig, och
icke heller skulle jag, om jag kände
den nuvarande
samhällsorättfärdighe-ten, kunna ha trott på ett delvis
upp-häfvande af orättfärdigheten. Med
andra ord: jag kunde aldrig ha
varit enfaldig nog att tro på den
lyckliga och »respektabla» fattigdomen.
Det var således mitt ideal, som
tvingade mig att uppsöka den
praktiska socialismen; men hvad förmådde
mig att drömma om ett ideal? Ja,
här komma vi till hvad jag yttrade
i början af denna uppsats, att man
måste betrakta mig som typ på en
bestämd grupp af själar.
Innan den modärna socialismen
uppstod, voro alla intelligenta
människor nöjda med, eller de förklarade
i alla fall sig nöjda med detta
århundrades civilisation. Nästan alla
voro äfven så till vida tillfredsställda,
att de icke ansågo något annat
föreligga än att fullborda denna
civilisation genom att afskafta några små,
löjliga kvarlefvor från barbariets tider.
Kort sagdt: det var den »liberala»
stämningen hos den modärna
förmögnare medelklassen, som i
verkligheten icke hade något mera att begära,
om blott icke socialismen hade stört
dem i glädjen öfver deras fulla
magasiner.
Men jämte dessa förnöjda finns det
också några andra, som icke äro så
alldeles belåtna, utan som hysa en
obestämd känning af ovilja mot
civilisationens triumfer, men som med
anledning af det liberala partiets styrka
och storlek äro tvungna att hålla sig
lugna. Nyligen dristade några öppet
förklara sig vara motståndare till det
liberala partiet, några — eller rättare
sagdt två: Carlyle och Ruskin. Den
senare hade, innan jag kom att öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
