Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå till den praktiska socialismen,
varit min lärare, som hade ledt mig till
det ofvan nämnda idealet. Ser jag
tillbaka på dessa tider, så kan jag icke
säga annat än att världen tjugo år
före Ruskin var en död öken.
Endast genom honom lärde jag att ge
mitt missnöje, som visserligen var
mera än en inbillning, form och
uttryck. Bortsedt från min önskan att
skapa och frambringa sköna diktalster
var den ledande känslan i mitt lif
blott hat till den s. k. modärna
civilisationen. Hvad skall jag säga mera
om den — redan de ord ha
undslup-pit mig, att mitt hopp är dess
störtande, hvad skall jag säga om dess
undanträngande genom socialismen ?
Hvad skall jag säga om dess tyranni
och dess ödslande med mekaniska
krafter, om dess usla samhäll
sinrättningar och dess talrika fiender mot
hvarje samhällskänsla — om dess
ynkliga åtgärder, mot lifvets elände,
om dess förakt för de enklaste nöjen,
som hvar människa kunde glädja sig
åt, om dess förblindelse som har
ödelagt konsten, arbetets enda tröst?
Allt detta kände jag då lika tydligt
som nu, men orsaken, hvarför allt
var så, kunde jag icke förklara för mig.
Forna dagars förhoppningar voro
försvunna, människosläktets strid hade
i många år icke frambragt annat än
en låg, gemen, ändamålslös, förfärlig
förvirring. Det förekom mig som om
den närmaste framtiden blott skulle
kunna föröka alla de bestående
skavankerna genom att utstryka de sista
resterna från dessa forna dagar, då
civilisationens smuts ännu icke hade
sugit sig fast i världen. Det var
sorgliga utsikter, och då jag
betraktar mig själf som en personlighet och
icke endast som en typ, så är det
därför att jag i mitt hjärta känner
en djup kärlek till jorden, hvad som
rör sig på den och till
mänsklighetens historia. Skall lifvets mål bestå
i att sluta såsom ett kontor,
omgifvet af kolhögar, med
hvardags-kälk-borgerlighet och ett »liberalt utskott»,
som delar ut champagne åt de rika
och margarin åt de fattiga, och det
i så precis lika portioner, att alla
skola känna sig tillfredsställda? Och
tro mig — när jag verkligen tvingade
mig till att se framtiden till mötes,
så var det, därför att jag i den såg
detta; och jag menar, att det väl
knappast finns någon som skulle anse
det värdt att kämpa emot en sådan
framtid. Och så hade jag stannat
inför en pessimistisk lifsåskådning, i
fall icke något hade plötsligt töat
upp inom mig, så att det midt i
denna civilisationens kärr hade
begynt att gro en stor förvandling, en
omhvälfning, det som vi kalla den
sociala revolutionen. Denna förde
med sig, att allt tog en ny form för
mig, och det fanns intet annat sätt för
mig att bli socialist än att på det
innerligaste sluta mig till den praktiska
socialismen, såsom jag också efter
bästa förmåga sökte göra.
Således var det studiet af konsten
och kärleken till och utöfvandet af
konsten som tvingade mig att hata
den civilisation som, om allt blifvit
som det är, skulle ha förvandlat
historien till en inkonsekvent
meningslöshet och gjort konsten till en
samling af antikvariska rariteter, som ej
längre skulle ha något allvarligt
budskap. till nutiden. Men kunskapen
om den omhvälfning, som föregår
midt i vårt förhatliga modärna
samhälle, hindrade mig, som var lyckligare
än många andra konstnärer, för det
första från att bli endast och allenast
en som rycker på axlarna åt alla
framsteg, samt för det andra från att
kasta bort min tid och energi på
något af dessa otaliga skematiska
»ideal», hvarmed medelklassens
kvasi-konstnärer hoppas att kunna blåsa in
i konsten ett nytt lif, sedan den för
länge sedan mistat sina rötter. Så
blef jag praktisk socialist.
Till sist ännu ett par ord.
Kanske skola några af våra vänner säga:
hvad hafva vi med dessa historiska
synpunkter att göra? Vi vilja med
socialdemokratins hjälp skaffa oss
en anspråkslös bergning, vi önska
lefva i öfverensstämmelse med vårt
stånd och det så snart som möjligt.
För visso förstår icke han, hvad konst
är och att dess rötter måste ha
jordmån till att spira upp och till ostörd
utveckling, som sätter konsten och
kulturspörsmålet framför magfrågan.
(Det finns många som hysa den
meningen.) Men man måste å andra
sidan erinra sig, huruledes
civilisationen har nedtryckt arbetaren till en
så usel tillvaro, att han knappast har
lärt att förstå att ställa sina kraf på
lifvet högre, än dit han har låtit
tvinga sig. Ett lif, för hvilket
iakttagande och skapande af konst är
sann njutning och sanna nöjen, måste
förklaras lika så nödvändigt som det
dagliga brödet: ingen människa, ja
ingen människoklass kan undandraga
sig dem.
*
För en socialist, som är besjälad af
en allvarlig sträfvan att sporra
arbetarnes praktiska önskningar i riktning
af frihet, och som fullt ut vet, att
icke en individs godhet kan göra ett
system drägligt, som blott skapades
för de privilegierade klasserna, för en
sådan socialist består målet icke
endast i att förbättra arbetareklassens
ställning, utan i att bidraga till en
förändring i hela deras lefnadssätt;
ty han är öfvertygad om, att en
förändring i lefnadssätt måste ha en
förbättring i lefnads vill koren till
omedelbar följd. Jag misstänker att
många, ja de allra flesta skall finna
denna anmärkning vågad; dock tror
jag, att det är nödvändigt att också
gifva en teori form, innan man i
vår tid för den fram inför
offentligheten. Ty, sanningen att säga, om
jag icke var socialist och om jag var
intresserad i upprätthållandet af det
privilegierade samhället, så skulle
jag lätt kunna fatta hoppet att i
de nu bestående förhållandena
möjligtvis kunna föra arbetaren bakom
ljuset genom att föreslå honom en
half- eller fjärdedels-socialism, som
icke ville föra med sig något obehag
för de privilegierade klasserna. Jag
skulle nedlåtande luta mig ned mot
socialismen, klappa den på ryggen
och säga (som jag i verkligheten hört
så mången »hedersman» säga): »So-
cialismen, mina vänner, kan aldrig
ge er det, som den lofvar er; men
det gläder mig, att ni äro socialister,
ty alla dessa arbetarerörelser riktar
folkets uppmärksamhet på
arbetareklassens ställning och vill »förbättra»
den. Ni vill därvid snart upptäcka,
att ni måste arbeta med kapitalisterna
och icke mot dem, på det att ni ska
kunna utvidga marknaden, lyckosamt
konkurrera med andra nationer och
förbättra handeln. Änskönt den
socialistiska rörelsen hvilar på falska
grunder, så vill ni likväl med detta
medel uppnå höjning af lönen, förkortad
arbetstid, en mera konstant
sysselsättning, bättre bostäder, ljus och vatten
i öfverflöd och frihet i riklig måtto.
Och då (jag vet icke precis när) vill
ni bli lyckliga och nöjda, och, hvad
som är ännu mera, vi med er».
Detta, säger jag, är vissa
»arbetar-vänners» argumentation. Och det
arbetande folkets nuvarande nöd är så
stor, att det är tvunget att taga emot
hvad som b judes det. I de
nuvarande usla förhållandena är det svårt
för arbetarne att få ett tydligt
begrepp om hvad ett lif i frihet och
jämlikhet kan bjuda dem, så att
knappast en ringa del bland dem
vågar sätta sitt hopp till en framtid,
som de aldrig själfva skola komma
att upplefva.
Och när denna framtid ständigt
skjutes fram på obestämd tid, måste
de själf klart vända sig till denna
half socialism: »Vi fordra två pund
i stället för ett, arbetstid på åtta
timmar i stället för nio, tio eller tolf,
och vi vilja ha ordentliga bostäder
anvista af* kommunen». Och i
sanning, allt detta är ju härliga saker!
Men vi vilja icke ens tänka på dem;
det skulle då vara för att vi kunde
begagna oss af dem för att uppnå
alla de fördelar, som skall följa med
afskaffandet af privilegierna och
förverkligandet af jämlikheten. Det är
i få ord, hvad vi önska uppnå. Men
hvari alla dessa fördelar skola bestå,
det kunna vi icke i enskildheter göra
klart för oss; vi veta endast, att det
skall vara ett lif i aktning för sig
själf och för oss alla. Vi äro
socialister och vi tro på socialismen. Och
den dag skall komma, då vi kunna
värdera hvad vi hafva vunnit, då vi
se tillbaka, och vi skola förundres
öfver att vi en gång fur "ut dst värdt
sådana uppoffringar för att eftersträfva
så små fördelar som de, dessa
»ar-betarvänner» talade om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
