Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjärde akten 167
han frälsningsmöjligheten lagt.
Men ordet som en livslögn skrädes,
ty hopen för dess sanning rädes.
(går länge fram och tillbaka i rummet)
Att bedja’? — Hm! — Till torgs man bär
det ordet utan stort besvär,
det skyltas med, vart man sig vänder.
Bön är, som den tycks mängden båta,
att tigga nåd hos gåtors gåta,
till Kristi kors med bördan fly.
Att sträcka uppåt sina händer
med fötterna i tvivlets dy!
Ha! — Vore därmed allting gjort,
då tordes jag, som andra här,
väl klappa på den Herres port,
som »fruktansvärd att lova» är.
(blir stående i stilla tankar)
Och dock — när smärtans kalk mig räcktes
i sorgens stora ångeststund,
då döden gick sin tysta rund,
och barnet ur sin sista blund
ej mer av moderskyssar väcktes.
Vad var det? — Bad jag icke då?
Hur skall jag annars väl förstå
den sångens ström, den melodi,
som fjärran från flög mig förbi,
som bar mig högt och bar mig fri.
Bad jag’ Har himlen mig hugsvalat?
Har jag med Gud härinne talat?
Har han mig hört? Har han mig sett?
Har mina tårar tröst han gett?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
