Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finna reda i denna uppfattning, som jag inte vet om den ändå
var så djupt rotad? Man var van vid att det sades bittra saker
och man var icke van vid att resonera eller visa ömhet. Och
själv visste jag ingenting, kunde inte gå in på religiösa frågor,
hade ingen mening annat än den: äro religiösa människor
verkligen sådana? Hur kan man då tro?
Från min allra tidigaste ungdom har jag haft en fantasi: jag
skulle skriva en bok, som skulle handla om ”Herren gav och
Herren tog”. Det grymma i denna tes skulle boken handla om.
En ung kvinna skulle mista man och barn och hennes släkt
skulle lära henne att böja sig och säga ”Herren gav och Herren
tog, välsignat vare Herrens namn”. I åratal bollade jag med
denna tankegång. Vad jag aldrig kunde få klarhet i var, om den
unga frun skulle mista mannen först och då göra uppror mot
ordet, eller om hon skulle mista barnet först och sedan, då
mannen dog, vara så krossad att hon lydigt sade efter: välsignat
vare Herrens namn.
Ty döden var hård, vad som än hände. I varje fall var döden
en grymhet, ett slut. Att det inte fanns ett helvete, det måste
man tro, men man trodde så litet på himlen, att man inte kunde
ge Eyvinds farmor en tröst, inte ta upp saken med henne och med
auktoriteten av en övertygelse om godhet i världen förbjuda
henne att tro att barnet skulle lida för att dess far i sitt
dogmatiska nit inte gjort henne till viljes och låtit döpa barnet.
Alltid kom samma fråga, vad är det de tro på, vad är det de
tala om? Mörkt och hårt syntes det vara.
Det var inte min idé att jag skulle försöka mig på mera
journalistik än översättningarna. Boo Hjärne förde mig en dag
till Svenska Dagbladet, inför redaktör Tengwall, och bad att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
