Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudnå’s är klen nog, lofvade jag att göra, som han
befallde; ty en nödlögn är ingen synd, tänkte jag. Men
då jag nu i förbigående hörde välborna nådi’ frun gråta
däröfver, kunde jag, ’dæveln brække mig!’ som
norrbaggen säger, inte hålla mig längre, för välborna nådi’
fruns ögon ä’ mycket för vackra att bli röda för
v. Phifrens dumma historiers skull. Men han har alltid
varit en satans tjufpojke ...»
Under denna den gamle Munters förklaring hade
de ljufvaste rörelser af glädje åter fyllt Vendelas nyss
beklämda hjärta och upplifvat hennes sköna ansikte.
Med ett mildt, strålande leende borttorkade hon sina
tårar och frågade den gamle: »Du tyckes noga känna
till din fänrik, goda gubbe?»
»Om jag känner von Phiffen?» utbrast veteranen
– »det var en fråga! Jag har burit honom på mina
armar, när han icke var större än en ankarstock. Jag
har lärt honom att slåss, att fiska och jaga ... jag har,
skam till sägandes, varit som hans andra far. Jag var
i tretti år uppassare hos hans riktiga far, som var en
hedersman, och pojken blir nog sådan, han också, med
tiden, bara han hinner sätta sig litet grand, för han
har ett hjärta godt som guld. Fast Gud skall veta, att
han själf har bra litet, hjälper han mig hvart år att
hålla en min dotterson i Skara, som är obegripligt snäll
och skall läsa till präst. Därför håller jag också, Gud
straffe mej! af honom, som vore han mitt eget kött och
blod. Han kallar mig också pappa Munter, när det skall
vara väl.»
»Och du vet bestämdt, att han icke har någon
fästmö?» frågade den unga frun med bortvändt ansikte.
»Ja, se det är då alldeles abslut och regalt säkert»,
svarade Munter. »Han miste nog giftaslusten för sju år
se’n, stackare, då det riktigt var synd om honom, för
han var kär som en klockarkatt och åbäkade sig som
en stolle. Jag vakade öfver honom ett par nätter, då
han bara låg och skrek: »Vendla! Vendla!» och som
jag i förstone tänkte, att han ville, att jag skulle vända
honom, gjorde jag det också med kraft; men si; då blef
han topp rasande och sade, att han ropade på sin tös,
hvarför jag lät honom hållas. Men se’n dess har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
