Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig varit sig rätt lik, och jag har ofta hört honom
sucka, då han trott sig vara obemärkt. Han hade nog
i fjol kunnat få sig ett rikt gifte, vet välborna nådi’
frun, for brukspatron Råmalms ena dotter var ända
kasperat kär i honom, men han lät henne krevera ...
ja men gjorde han det, för han sa’, att då han inte
kunde få den han ville ha, brydde han sig inte heller
om giftas, och det sa’ han just jämt till mej. Men
om välborna nådi’ frun, som gifvit mig så god fägnad
och trakterat mej båd’ med öl och vin, nödvändigt vill
ha’n, så vill jag nog göra mitt bästa, det lofvar jag.
En så grann herregård som denna är minsann inte att
förkasta, och välborna frun själf är femton gånger bättre,
hon, än den där välsignade Vendla, det svär jag på.»
Vendela ömsom rodnade och log under den gamle
soldatens berättelse. »Hvad säger du väl, goda gubbe»,
frågade hon, »om jag berättar dig, att jag själf är
samma Vendela, som din fänrik kallade för sin flicka?»
»Då sägar jag: gå på – marsch!» ropade gubben,
gjorde en hastig högeromvändning och började att springa
af alla krafter. Vendela sökte väl att kalla honom
tillbaka, men fåfängt, och inom några ögonblick var han
försvunnen.
»Ack, min Gud! nu skyndar han visst till honom!»
ropade den unga frun – »och ... och ...»
»Och det är ju din egen önskan, söta Vendela»,
inföll det äldre fruntimret, som var samma fru K.,
hvilken hållit pension i L***.
»Men hvad skall Stellan tro? Han är uppretad
på mig ... och därtill har han skäl. Jag håller vad,
att han icke kommer.»
»Topp!» svarade den äldre frun, leende. »Han
kommer bestämdt, och då kan du på nytt konstra med
honom.»
»Ack nej, med mina konster är det slut», hviskade
Vendela och gömde sin glödande kind vid sin väns bröst.
»Men ack! ack! han är icke förlofvad! Om han blott
vore här!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
