Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mamma, som så oändligt gärna ville kalla mig för sin
’egen lilla söta dotter’.»
»Och du?» frågade Stellan.
»Det faller ju af sig själft, att ... att jag blef
alldeles förtjust öfver detta smickrande anbud», svarade
Vendela skrattande. »Men allvarsamt, min egen Stellan,
det är riktigt horribelt att så där utgöra en vara,
på hvilken alla spekulera. Det måste snart taga ett slut.»
»På hvad sätt?» frågade Stellan.
»Det skall du få veta i morgon.»
»I morgon, ack då är jag långt härifrån!»
»Det är detta man måste förekomma, och jag beger
mig genast in till öfversten för att operera. Kom!»
»Får jag ej en kyss först?» bad Stellan.
»I morgon!» skämtade Vendela och böjde sig undan.
Den gamle öfversten drack gärna ett godt glas, och
Vendela visade sig som den mest persuaderande
värdinna för att få gubben litet varm. Hon talade och
skämtade oupphörligt med honom, men oaktadt hon
ingalunda saknade uppfinningsförmåga, visste hon dock
icke rätt, huru hon skulle hitta på något rimligt skäl för
att begära ett par dagars permission för sin fänrik. Hon
såg, att hon tagit sig vatten öfver hufvudet, och hon
var till hälften besluten att öppet bekänna kort för
gubben, då denne helt tvärt vände sig till Stellan och
sade: »Skål, von Phiffen! men det var sant, jag har
att lämna fänriken ett ledsamt uppdrag. En hel hop
soldater ha illa sjuknat i dag utaf den svåra värmen
under marschen, och fänriken har blifvit utsedd att
stanna kvar här för att efterse de sjuka och föra dem
till närmaste lasarett, om de icke inom några dagar
blifva bättre. Det är ledsamt att icke få följa med
kamraterna, men var icke rasande på mig ändå, jag
rår sannerligen icke därför.»
»Tackar ödmjukast!» ropade Stellan förtjust och
for upp.
»Tack, tack, söta, snälla öfverste!» ropade äfven
Vendela, glömmande sig för ett ögonblick, och
klappade gubben på axeln.
»Hvad nu?» frågade öfversten med låtsad
förundran, »jag trodde, minsann, att jag skulle bringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
