Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inkvarteringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äran att bära hans maj:t konungens höga namn, hvilket
också artilleriernas »eldgap» redan tidigt på
morgonkvisten med dundrande röst förkunnat. Den lojala,
undersåtliga hyllningen har från urminnes tider älskat
att gå upp i rök, och dessa ständiga kanonsalvor,
fyrverkerier och illuminationer borde verkligen för jordens
härskare vara en påminnelse om förgängligheten af den
brinnande kärlek, på hvilken de storljugarna,
tillfällighetspoeterna, alltid äro så redohogna att lämna svart
på hvitt.
Dagen var, som sagdt är, i dubbelt afseende
betydelsefull. Allt hvad det bördiga Skåne, detta vår
högadels förlofvade land, hade rikt och nobelt, höll redan
tidigt om eftermiddagen i glänsande ekipager på den
vidsträckta heden för att åskåda manövrerna och den
högtidliga defileringen. Men som det dröjer en rätt
vacker stund, innan den skickligaste general en chef
hinner att uppställa sina mångtusende granna dockor,
fingo äfven de ädla herrskapen en fullständig lektion i
den svåra konsten att styra de mäktiga begären.
Det regemente, vid hvilket Stellan, tjänade, låg
långt, långt bort vid lägrets ena flygel och hade
följaktligen ett grufligt arbete för att komma upp på den
stora linien. Det gick fram och tillbaka, upp och ned,
allt efter de andra regementenas förändrade ställning.
Men om linien var de öfriga officerarnas mål, skall
dock Gud veta, att vår hjälte, som förde en pluton i
första bataljonen, hade ett helt annat att speja efter.
Hans öga sökte nämligen Vendelas vagn, och hans
hjärta slog högt af glädje, då han slutligen såg, huru
densamma kom flygande mot det ställe, där han stod,
samt stannade på något afstånd. Då han nu på köpet
märkte, huruledes en kär hand vinkade gladt med
näsduken, glömde han i sin förtjusning, att han var en
fängslad slaf, och – jag nästan ryser för att omtala
den grufliga förseelse han begick. Ja, hvad sägen I
väl, I högst upplysta, högst genialiska och högst nyttiga
exercisvurmar, I mänsklighetens dresserade prydnader
med den ädlaste, mest läraktiga hundnatur, hvad sägen
I väl, frågar jag, då jag berättar eder, att fänrik von
Phiffen, ovärdig att längre bära denna höga titel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
