Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adjutanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
»Mjuka tjänare!» svarade Sebastian och drack,
»Slå i åt din granne, Emma, och tryck honom
emellanåt», fortfor öfversten.
Emma fyllde hans glas och stammade: »Får jag
lof?»
»Mycken ära!» frammumlade Sebastian och drack.
Middagen gick sin vanliga gång och alla de
manliga gästerna ville hvar för sig trycka Sebastian, som
lik salig gubben Didrik bara teg och drack. Vinet
bidrog likväl något att skingra hans sorgliga
sinnesstämning, och han gjorde sig just beredd på att säga
något till sin gåtlika granne, då desserten kringbjöds
och en stor dragonbål framsattes. Tillbringarna
kring-buros, glasen fylldes, öfversten hostade ett par gånger,
reste sig upp och begärde ordet:
»Mitt herrskap», började han, »anledningen till,
att jag har det nöjet att se eder vid mitt bord i dag
är en hemlighet, som jag nu vill göra mig kvitt,
emedan den riktigt börjar plåga mig. Saken är den, att
jag har en någorlunda hygglig dotter, och alla, som
hafva det, veta nog hvad det vill säga att äga sådana
möbler i sitt hus. De höra icke till de väggfasta, utan
gå gärna under klubban på Amors auktionskammare.
Som sagdt är: jag har Gud ske lof en någorlunda
hygglig dotter, men utan en viss rask gosses mellankomst
häromdagen hade jag nu stått ensam utan både maka
och barn. (Härvid torkade öfversten sina ögon.) Min
flicka är väl ännu ganska ung, men den skälmen har
dock under enskildt, strängt chefsförhör för mig erkänt,
att hon förgapat sig på sin räddare långt före
räddningstillfället. Äfven räddaren har haft den
näsvisheten att anförtro mig, att han länge burit en ljuf
smärta i sitt hjärta. Och häraf ser man vådan af att
hysa adjutanter och andra lösdrifvare i sitt hus. Om
än icke sjöäfventyret kommit emellan, hade jag väl
ändå för att få husfred slutligen måst bekänna kort.
Men som sakerna nu stå i all synnerhet, finner jag
ganska billigt, att den, som återgett mig flickungen, må
taga henne tillbaka för arf och eget. Således vågar
jag hoppas, att herr baron Sebastian Hjertensköld
upphör att se så surmulet på mig för den fjorton dagars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
