Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Major Torsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Nanna fattade Sigurd i sina armar och klappade
med en öm blick hans fina kinder.
Major Torsson steg nu själf ur, och sedan han
varmt och kraftigt skakat hand med »sin gamle
kamrat», Tor, vände han sig till den öfriga gruppen, en af
de vackraste man kunde se. Den bestod nämligen af
trenne friska, raska, ännu blomstrande kvinnor, med
hvar sitt späda barn i sina armar, under det en mängd
andra (de där skrikhalsarna vid grinden) hade samlat
sig, hvar kull kring sin moder, i hvars kjortel de
minsta höllo sig fast.
»God afton, min Gerda l god afton, min Freja,
god afton, min Idun!» ropade gubben fryntligt och
klappade dem, en efter annan, under hakan. »Fägnar
mig att se er duktiga och raska, liksom de små
kul-tingarna. Jag har ’godter’ med mig till dem allihop.
Kör nu undan barnungarna så länge och hjälp Nanna
att bära in sakerna.»
Sedan han sagt detta, fattade han Sigurd vid
handen, gaf Tor en vink att följa sig och gick in i huset.
De inträdde först i en rymlig, hög sal af ett
besynnerligt utseende. Allt var där af ek: golf, tak,
väggar och möbler, liksom i Gustaf I:s sal på
Gripsholm. På sidan om denna sal hade majoren sin
sängkammare, och dit införde han nu sin skyddsling,
hvilken den gamle Tor oafvändt hade betraktat med
nyfikna blickar utan att dock våga någon fråga.
»Jesus bevare mig!» ropade emellertid Sigurd med
ett uttryck af högsta fasa, så snart han trädt genom
dörren och fått se, huru ett fult, vederstyggligt grinande
väsen under de rysligaste läten rusat fram ur en rnörk
vrå i rummet och kastade sig upp på majorens axlar,
där det med en verkligt satanisk fröjd började att
fäkta omkring sig med sina långa svarta armar. Fullt
och fast troende, att det var en ond ande, som ville
bemäktiga sig hans beskyddare, kom hastigt
tacksamheten honom att glömma förskräckelsen, och han
skyndade att fatta en sabel, som hängde på väggen, med
hvilken han sedan modigt framgick mot den, som han
trodde var själfvaste djäfvulen, och nära var det äfven,
att denne, som ännu värre grinande sträckte sig ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
