Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
som jag allt sedan i morse, då jag satte mig i vagnen,
känt ett visst påkommande anlag för svindel och en
besynnerlig tryckning under bröstet, menligt inverkande
på det rent fysiska af min tillvaro.»
»Gode Gud! min älskade far måtte väl icke vara
sjuk på fullt allvar!» utropade Selma och fattade hans
händer. »Skola vi ej ögonblickligen skicka efter en
läkare?»
»Ingalunda, mitt söta barn! Den gamle Ohrtströms
kroppsliga hydda är ännu stark nog att kunna trotsa
illamåendets stormar, utan att behöfva stöttas af dessa
klena timmermän, dem vi gemenligen kalla doktorer,
och som vanligen lättare rifva ned, än de kunna bygga
opp, i anseende till vetenskapens otillräcklighet i
utbredningen på det praktiska området.»
Något lugnad af dessa ord, i öfrigt lika oklara
som många af våra läkares åsikter, sade oss Selma
ett hastigt: god natt! och aflägsnade sig med fadern,
hvilkens steg denna afton för första gången föreföllo mig
något vacklande och ojämna. Anseende detta snarare
härröra från hans nyss slutade dryckesstrid med
Vingenblixt än från något allvarsammare illamående,
uppmanade jag utan vidare oro min vän att följa
värdfolkets exempel uti en nödtorftig hvilas sökande. Vi
begåfvo oss således till våra rum, och Vingenblixt var
mig följaktig till min sängkammare, där han kastade
sig i en stor länstol, medan jag klädde af mig.
»En verkligen högst förtjusande varelse, den här
unga dottern i huset!» utropade min vän och fingrade
sina stora, svarta mustascher. »Hvilken ypperlig växt!
hvilka själfulla drag, och hvilken ledig konversation
sedan! Liksom Truls Edvard Barkander begriper jag
sannerligen icke, huru den jordklumpen Ohrtström har
kunnat få sig en sådan dotter. Men säg mig, gissade
jag rätt? Har ni verkligen råkats förut!»
»Du är skapsyntare, än jag någonsin kunnat
förmoda», svarade jag, »och som du tillika är en vän,
hvilken jag med hvarje dag lär mig att värdera allt
högre, vill jag icke undanhålla dig sanningen, viss, att
du aldrig förråder mitt förtroende. Ja, vi hafva råkats
förut.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
