Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En halfherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
»Fördömdt! Jag får väl då säga farväl åt Dunderfors
jämte alla dess härligheter!» utropade Vingenblixt
torr-roligt, »men låt mig nu bara veta, när, hvar och hur.
Du kan lita på, att jag skall tiga.»
»Det är en tämligen lång historia», sade jag,
i det jag kröp under täcket, »men som jag ser, att
du vill förgås af nyfikenhet och jag själf äfven gärna
vill lätta mitt hjärta för en förtrogen, uppoffrar jag
utan tvekan några minuters sömn och börjar - med
början.
Som du vet kröntes ändtligen vår nuvarande
aller-nådigaste drottning den 21 augusti 1829, sedan hon
förut länge och väl legat öfver sin höge make för
erhållande af denna kostsamma utmärkelse. Jag var vid
denna tid kadett vid krigsakademien och bevistade
såsom sådan äfven de stora högtidligheter, som i och för
kröningen några dagar därefter anställdes på
Drottningholm, där ett stort fyrverkeri afbrändes, herr och fru
Foureau gingo på lina ända upp till slottstornet midt
i ett haf af eld, jämte flera andra upptåg, dem jag nu
förgätit. Att de alltid lika nyfikna Stockholmsborna
såväl land- som sjövägen och i ett oerhördt antal
begifvit sig till stället, torde vara öfverflödigt att säga.
Aldrig har jag på en gång sett så många ekipager,
från de anspråkslösaste åkarschäsar till de utländska
diplomaternas glänsande och rikt förgyllda vagnar. Allt
gick emellertid godt och väl så länge, tills
högtidligheterna ändtligen voro slut och alla de nyfikna
resenärerna skulle begifva sig på hemvägen. Då, som du
måhända torde påminna dig efter tidningarnas berättelser,
uppstod genom en oförlåtlig ovarsamhet en sådan
trängsel på Nockeby flottbro, dit man låtit för många vagner
på en gång inkomma, att bron började sjunka och
sjönk alltmera för hvarje minut. Aldrig har jag hört
ett sådant helvetiskt väsen. Kuskarnas grofva
svordomar blandades med damernas genomskärande skri
och fyllde luften till den grad, att man kunde trott
domedagen vara för handen.
Jag och några raska kamrater sprungo genast ut
på bron för att vara de nödställda till hjälp. Vattnet
’steg oss redan öfver knät, och det var att befara, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
