Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regementspastorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
De båda flickorna, som för en stund lämnat
Ragnar att roa sig på egen hand, hade under tiden
fört ett samtal till det hufvudsakligaste af samma
innehåll som det ofvanstående mellan kaptenen och
regementspastorn.
Då Hanna med tårade ögon talat om sin omätliga
skuld till regementspastorn och om sin beundran för
denne sällsynte man, hade Berta med klappande hjärta
lyssnat till hennes ord. »Lycklig den kvinna, som en
gång får kalla honom för sin!» sade Hanna därefter
med en forskande blick på Berta. Vid dessa ord gömde
denna sitt ansikte vid den nyförvärfvade väninnans
barm. »Du älskar honom då?» frågade Hanna mildt leende.
En flod af tårar var Bertas enda svar.
I detta ögonblick inträdde regementspastorn.
Då uppsteg Hanna, lade med sakta våld den
gråtande flickan i regementspastorns armar och försvann.
Ett bländande ljussken strömmade ur fönstren till
kapten Maltes sal, där en väldig julgran brann midt
på golfvet, alldeles som fordom, då Ragnar och Berta
ännu voro barn. I älgens, renens och hjortens horn
brunno äfven talrika ljus, och kapten Malte gick
beskäftigt omkring, sysselsatt med deras putsande. Nu
hördes fyra kanonskott, lossade af den påpasslige
Hannibal, och minuten därefter inträdde Hanna vid Ragnars,
och Berta vid regementspastorns arm.
Men huru kunna beskrifva den tjusning, den
lycksalighet, som nu strålade ur Bertas öga? Med ett lätt
utrop flög hon i kapten Maltes famn och dolde sin
blygsamt rodnande kind vid hans bröst. »Nå, ser du,
att det gick som jag spådde», sade denne skämtande,
»och hvartill har nu allt ditt pjunk och alla dina
suckar tjänat? - Gud ske lof emellertid, att jag icke
skaffat mig någon fosterdotter, ty då hade väl äfven
jag blifvit tvungen att förlofva mig på denna
märkvärdiga julkväll, som tyckes komma att beröfva mig
allt hvad jag har kärt - ja, hvad tycker ni väl? Nyss
har den gamle token Hannibal låtit mig förstå, att han
vore sinnad att ingå ett kristligt äkta förbund med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
