Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångbåtsresan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
du skulle mjölka din fars kor? Jag var då ännu så
mycket stockholmska, att jag icke visste, hvar mjölken
kom ifrån, och då du räckte mig mjölkpallen och staf van,
för att jag i min ordning skulle försöka, gick jag i
all min okunnighet till tjuren, hvilken dock till all
lycka var en mäkta from och beskedlig herre.
Och här sitter jag och bara pratar tok, då jag
likvisst har så mycket allvarligt att tänka på, så
mycket att sörja! Om någon kan sägas stå ensam i
världen, är det väl jag. Utan fader, utan moder, och
nu, efter min fosterfaders - nej, min makes - för
ett halft år sedan timade frånfälle, utan stöd.
Visserligen kan du invända, såsom du också ofta gjort, att
en änka är myndig, och följaktligen sitt eget stöd.
Men, herre Gud! hvad är väl en änka, nyss på sitt
nittonde år, annat än ett stort myndigt barn? Vackert
stöd, minsann! Så ogärna jag än vill blifva gammal,
önskar jag dock nu af hela mitt hjärta, att jag hunnit
gränsen för guvernantsåldern, nämligen tjuguåtta. Den
omständigheten, att jag äger »en artig förmögenhet»,
som man uttrycker sig i denna egennyttiga värld, gör
min ställning ännu mera brydsam. Du vet, att denna
förmögenhet blef min därigenom, att jag på min ädle
fosterfars uttryckliga önskan lät viga mig vid honom
under hans sista sjukdom, och att han afled få dagar
därefter. Van vid blind lydnad och dessutom tryggad
genom din dygdige faders och den döendes hjärtliga
föreställningar, fogade jag mig uti mitt öde att blifva en
sådan dödsbrud, men jag har sedan ofta ryst vid tanken
på denna förfärliga, hemska stund. Jag känner ännu.
Gud ske lof, föga eller intet af kärleken, men jag
föreställer mig en vigsel mellan tvenne älskande själar, då
dessa tu varda ett, som den högtidligaste och skönaste
stund under ett helt människolif. Och att nu af
egennyttiga beräkningar vanhelga en så helig akt, var icke
detta ett stort brott mot den Gud, som är kärlekens?
Måtte jag icke blifva straffad därför, såsom jag
förtjänat! Nu invänder du åter, du goda, att allt detta
skedde för mitt eget bästa och af de ädlaste
bevekelsegrunder, på det att jag, den af barmhärtighet upptagna,
som saknade namn, måtte få ett aktadt sådant, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
