Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reseminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
frågade mig sedan, huru jag kunnat gissa, att han var
Oehlenschläger.
»Det var icke svårt, herr etatsråd», svarade jag,
»jag insåg det genast, då ni nämnde promotionen i Lund
1829. Dessutom äger jag ert porträtt bland mina
små samlingar . . . och nu, nu känner jag fullkomligt
igen er »
»Kanske, att ni själf är en »Digter?»
»Nej, gudnås!» suckade jag, som ändtligen var
nog klok att blygas för att tala om mina eländiga
försök i en »sångarekonungs närvaro, nej, men jag
älskar skaldekonsten högt jämte dem, som lyckligt idka
densamma.»
Vi hade nu hunnit in i böhmiska Schweiz och
lade snart till vid den lilla staden Tetschen, där min
första omsorg blef att köpa mig en hatt i stället för
den, som blifvit Elbens rof. Någon sådan stod dock
icke här att erhålla, men ändtligen lyckades det mig
att komma öfver en passande mössa. Det var icke
utan saknad jag återlämnade den lånta hatten till dess
snillrike ägare. Den hade i mina ögon ett
mångdubbelt större värde än en konungslig krona. Den hade
betäckt ett hufvud, ur hvilket sådana härliga skapelser
som Aladdin, Axel och Valborg, Palnatoke, m. fl.
utgått. Hvilken rik värld af de gudomligaste
skaldedrömmar, sådana, för hvilka språket är allt för fattigt,
hade icke denna hatt omslutit! Ack, om han blott af
dessa kunnat smitta litet grand ifrån sig l Men man
blir tyvärr lika litet en Oehlenschläger, därför att man
ett par timmar burit hans hatt, som våra
gardeslöjtnanter bli hjältar, därför att de gjort fälttåg till . . .
Järfva eller Mariefred.
Från Tetschen togo Oehlenschläger & son och jag
en gemensam postvagn och foro utefter stranden af
Bodenbach till nästa poststation, som hette Arbesau.
Blåsten hade DU upphört, sommaraftonen var doftande
och skön, naturen omkring oss storatad och härlig.
Tätt framför oss reste sig »das Erzgebirge» med sina
snöbetäckta spetsar och på sidan om oss skymtade
»das Riesengebirge» i ett blått fjärran. »Skaldernas
Adam» var ytterst vänlig och språksam, jag själf glad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
