Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdsflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
både lång och öfverflödig, då vägguret redan visade på
sex; och en af goddagspiltarna höll nu sorn bäst på
med att hälla en butelj skummande champagnevin i en
stor .bål, dit rhenskt och mosel förut i rundligt mått
blifvit isläget. Mannens fetlagda, men skarpt markerade
och intelligenta ansikte lyste af förnöjelse under denna
angenäma sysselsättning. De båda andra
bordskamraterna, som, i förbigående sagdt, voro hans gäster, sågo
tigande därpå med icke mindre välbehag - ja, hos den
ene af dem gränsade detta nästan till andäktighet, dock
icke utan en stark tillsats af det komiska. Det var en
långlagd, mager gestalt, med mildt och godlynt ansikte.
Framåtlutad, med armarna på bordduken och händerna
knäppta liksom till bön, höll han sitt kvicka, strålande
öga oaflåtligt fäst på bålen, under det att ett leende,
sådant som ingen kan beskrifva, spelade på hans
läppar. I detta leende och kring denna mun låg, för att
så säga, någonting af både Apollo, Bacchus och -
Faun. Snille - glädje - sinnlighet, sammansmälte till
ett märkvärdigt helt. Värden, som nu för första
gången såg upp från sitt trägna arbete med slefven,
fäste också sin skarpa blick länge och uthållande på
den i förtjusning försjunkne sällskapsbrodern och
utbrast med dundrande röst: »Nu är du ta mig tusan
dj-rl gudomlig, min bror! Den minen skall jag aldrig
glömma och just sådan du nu sitter där, vill jag
modellera dig.»
Det var bildhuggaren Johan Tobias Sergel, som så
talade till skalden - Carl Michael Bellman.
»Och därunder skall ristas: Toto cantabitur orbe- »
ropade den tredje, en ovanligt fet man, med kvicka, i
det frodiga ansiktet liksom inmurade ögon.
»Bra, Schröderheim!» ropade Sergel. »Det vilja
vi dricka på, sedan nu bålen ändtligen är färdig.
Bellmans skål!»
Men Bellman förblef orörlig och stum.
Han hade kastat upp bordduken framför sig,
tillslutit ögonen och satt nu i fullkomlig glömska af allt
omkring sig. Ej en muskel rördes i hans ansikte. Men
småningom började hans båda tummar att höja sig upp
och ned samt anslå en långsam takt mot bordet. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
