Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännvinskontrollören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
tenborg! middagssupen kallnar», sade riksdagsmannen
pösande.
»Tack, söta farbror lilla!» svarade grefve
Polycar-pus, och hoppade fram till brännvinsbordet, sedan han
gjort en komplimang för sin utvalda.
Bondmamsellen Oscnria gjorde stora ögon.
»Farbror säger han» - tänkte hon för sig själf - »å, det
går, det går ihop ...»
Mycket vidare behöfver ej sägas. Middagen var
förträfflig, åtminstone i grefvens smak, som ingalunda
var den finaste. Vin fanns det äfven i öfverflöd. Eldad
af detta jämte hoppet att så förunderligen lätt blifva
rik karl, började vår grefve att använda de
sällskapstalanger, som han fordom förvärfvat på lekstugorna och
i den lilla staden i Norrland. Dessa voro här
fullkomligt på sin plats, och Oscarias skelande ögon irrade
med alltjämt stigande välbehag kring den vältaliga
kavaljerens lilla ansikte med den stora näsan, och då
denne närmade sin stol till hennes och vågade en liten
tryckning med foten, kände han trenne tryckningar
tillbaka och dessa rätt bastanta ändå.
Aftonen samma dag, då riksdagsmannen
Bryngels-son och grefve Polycarpus i all förtrolighet sutto vid
toddybordet, sade den förre: »Och nu kan jag säga dig,
min kära grefve, att jag talat vid dotter min.»
»Och hon?» ropade grefve Polycarpus, dragande
efter andan.
»Hon vill för död och pina, förstår du väl. Jag
gör mig nu ett ärende ut, och skall skicka flickan hit.
Smid då, medan järnet är varmt, så att allt är
undan-stökadt till jag kommer igen. Lycka till!»
Riksdagsmannen gick, och knappast en minut
därefter inträdde mamsell Oscaria och satte sig på en stol
vid dörren, där hon började att nappa i en schal, som
hon tagit på sig, troligen för att dölja sin snedhet.
Nu skulle vår stackars grefve fria, men äfven han
blef sittande, och orden fastnade honom i halsen.
När mamsell Oscaria tyckte, att denna tystnad blef
för lång, repade hon hastigt mod till sig och sade med
en uppmuntrande ton: »Söta far sa’, att grefven ville
tala ma’ mej; hva’ ä7 dä’ örn, min lilla grefve?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
