Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tjänstgörande major
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
på sig värjan, »och mina oxar, mina sköna oxar sedan!
Man kan ju bli alldeles rasande. Men vänta bara!»
Kompanierna hade nu efter slutad morgonbön, i
hvilken majoren så fromt deltagit, utryckt på fältet för
att till en början öfvas i denna förträffliga gymnastik,
så ypperligt passande för en styflemmad och lunsig
bondsoldat; och tjänstgörande majoren lämnade i
detsamma sitt tält för att uppsöka chefen, som redan
begifvit sig ut och promenerade i bataljonsluckan.
Den lilla, spinkiga öfversten, som, på den tiden
han var nykommen, af löjtnant H*** blifvit döpt till
»Fridbitz Ladugårdsgärdskonsky», hade föga förändrat
sig, sedan läsaren sist såg honom i utkastet om den
»nya öfversten». Endast håret hade blifvit tämligen
gråsprängdt vid tinningarna, liksom nosen hade grånat
på den stora, feta rapphönshunden, som ännu alltjämt
morrande följde sin herre och mästare.
På öfverstens mer än vanligt vresiga ansikte kunde
man se, att äfven han denna morgon måste hafva
blifvit förargad. Händelsen lär hafva varit deri, att hans
betjänt af oaktsamhet kommit att alldeles fördärf va en
pluton af dessa så kära tennsoldater, med hvilka
öfversten flitigt manövrerade under sina lediga stunder. Den
olycklige betjänten hade därtill i första förskräckelsen
förklarat sig vilja köpa alldeles likadana soldater af
regementsläkarens lilla gosse, som, efter hvad han sett,
därmed roade sig på sjukhuset.
»Hvad nu, ditt nöt! Tror du, att jag begagnar
barnleksaker?» ropade öfversten, förgrymmad.
»Jag tänkte det», stammade den enfaldiga
betjänten, »emedan herr öfversten liksom gossen endast flyttar
dem fram och tillbaka.»
Öfversten höjde sin hand och
»en örfil var
Hans tydliga, hans svenska svar.»
De båda älskvärda naturerna, öfversten och
tjänstgörande majoren, hälsade hvarandra god morgon med
en viss sträf förtrolighet, ej olik den mellan tvenne
bulldoggar, som en gång pröfvat hvarandras styrka.
Likstämmighet i åsikter angående den blinda lydnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
