Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjälp i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
morgon, under hvilken dryckenskapens hjältar vanligen
äro tämligen fega. Min visade tapperhet föranledde
således vida mera fruktan än raseri hos de kringståei?de,
bland hvilka en, som tycktes vara en forbonde, till
och med tog mitt parti, i det han förklarade det vara
obilligt att fordra väntpenningar af en resande, som
icke blifvit väckt.
»Därmed må vara huru som helst», hväste
gäst-gifvåren, »men min flaska, se, och det utslagna
brännvinet, se, dem vill jag ha betaldt för, se.»
Som detta fullkomligen öfverensstämde med
billighetens fordringar, upptog jag suckande min redan förut
nog magra plånbok. Men himmel! hvem kan måla min
bestörtning, min förskräckelse, då jag i detsamma
saknade en bunt småsedlar på 10 riksdaler, som jag
tillväxlat mig på banken före min afresa från Stockholm.
»Fördömda bykel» utropade jag, då jag andligen
hunnit att återvinna min besinning. »Jag är bestulen,
och det är du, du, som har gjort det», tillade jag med
en hotande åtbörd mot pigan.
»Bestulen?» skyndade gästgifvåren att framhväsa.
»Akta sej för hvad han säger, herre! Akta sej, se, for
det kostar, se, att kalla folk för tjuf, se.»
»Ja, dä’ har allt sin regalhet, dä7», instämde alla
de andra fyllbultarna i korus.
»Men jag hade penningarna i går afton, då jag kom
hit, din kanalje», skrek jag till gästgif våren, »och nu
äro de borta.»
»Herre, min evige Gudi» hörde jag det nu tjutas
från en annan sida. Rösten var markattans: »herre,
min Gud, att skylla mej för tjufveri! Mej! Ah, dä’ ä’
ändå för gruf veligt l Fattig ä’ jag gunås, men ärlig
också, Gud ske lof! Annat kan falle ingen säja!
»Ne-ej! dä’ kan ingen säja om Lisa Greta, dä’ ä’
då säkert», ljöd det åter i korus från de församlade.
Hvad skulle jag göra? Penningbunten hade
omöjligt kunnat falla ur plånboken, som jag genomsett om
aftonen förut och sedan sorgfälligt omknutit med ett
band; men oförsiktigtvis hade jag låtit den kvarligga
i fickan till surtouten, som jag lagt på en stol bredvid
sängen. Efter resans mödor hade min sömn varit
Braun, Samlade berättelser. IV. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
