Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjälp i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
samma yttrande, att han stod alldeles svarslös, då jag
gick nt för att ropa på skjutsbonden.
Denna närmade sig brummande och gaf mig ett
ögonkast fullt af ilska. Jag öppnade dörren till mitt
praktfulla sofgemak och pekade på min koffert, som
han nu bar ut. Själf följde jag efter honom med
värjan i hand. För säkerhetens skull höll jag den till
hälften dragen, hvilket på den församlade
dagdrifvare-skocken hade den verkan, att de samtligen drogo sig
en smula åt sidan. Jag framkom således oantastad
till åkdonet, men himmel l hvilket åkdon och hvilken
häst sedan! Det var en hög så kallad pinnkärra utan
säte och endast försedd med en bräda att sitta på.
Hästen återigen var en gammal hvit och enögd »luring»,
som troligen räknat sina 25 vintrar. Det arrna djurets
rygg påminte mycket om en rakknif, och pinnarna i
kärran skönjdes icke tydligare än refbenen på denna
nya Rosinante. Därtill var han illa bruten, och det
ena bakbenet tredubbelt så tjockt som det andra.
Alldenstund jag endast längtade att komma ifrån detta
rof varenäste, sade jag emellertid ingenting, utan satte
mig upp och befallde bonden att köra. Men ännu
voro icke alla äfventyr härstädes slutade; ty
gästgifva-ren, som hämtat sig efter den snopenhet, hvari mina
sista ord försatt honom, sprang nu fram och fattade
hästens tyglar, i det han hväste:
»Nej, se, inte ur fläcken, herre! förr än jag fått
min betalning, se. Dä’ ä’ bara skojare, se, som ge sej
af utan att göra rätt för sej, se.»
»Ja, dä’ ä’ dä’», instämde hans trogna anhängare
och närmade sig åkdonet.
Jag drog nu helt och hållet mitt ännu jungfruliga
vapen och kände mig nästan för ett ögonblick frestad
att genomborra den skurkens bröst, men den
uppkokande vreden gaf snart vika för känslan af det
öfvergifna i min belägenhet, och föga fattades, att jag, nyss
så hjältemodig, brustit ut i tårar, hvilket åter ganska
illa skulle stått tillsammans med min nya värdighet.
»Hur mycket skall du då hafva din usling?»
stammade jag och upptog åter den olycksaliga
plånboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
