Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvita frun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
manhaftighet, liksom på min öfverspändhet, hade tant
Greta gifvit första planen till anfallet och
tillfångatagandet på landsvägen, hvilket dock Gösta länge
sträfvade mot, af fruktan att förskräckelsen kunde blifva
skadlig för min hälsa,
»Å, ta mig katten det är farligt!», hade den
lustiga gumman då yttrat; »flickungen är till den grad
galen, att hon skulle vilja låta föra bort sig tusen
gånger . . . och intet äfventyr finns nog dumt, på hvilket
icke hon är färdig att tro blindt. Ju mera rasande,
ju bättre. Gå du därför mans på, min gosse! Jag
vet, hvad hon tål, och skall nog säga till, när det är nog.»
Sagdt och gjordt. Några dagar före vår afresa
föregaf Gösta en angelägenhet, som kallade honom bort.
Jag hade aldrig sett honom så öm och hjärtlig som
vid vårt afsked. Han talade länge och allvarligt med
mig; uppmanade mig att vara nöjd med den värld,
hvari jag lefde, och att öfvergifva alla tomma och
dåraktiga drömmerier, som dock till slut skulle blifva
min olycka, om jag däri framhärdade. »Tro mig»,
sade han bland annat, »en sådan flicka kan icke i
längden bibehålla en mans kärlek.»
Ack! dessa ord kostade mig sedan många tårar.
Jag trodde, att han föraktade mig . . .
Gösta for under tiden att iordning ställa mitt
fängelse m. m. och att svärta sin gamle betjänt i
ansiktet samt låta göra honörn en peruk af svart fårskinn.
Då emellertid tant Greta märkte, att jag var dyster
och sorgbunden, satte hon Eug. Sue’s »Spådom» i
händerna på mig. - Den spiken drog, som man säger,
och jag var snart åter igen samma dåraktiga fjolla
som förut.
Resten känner du. Den stackars Gösta lär dock
hafva lidit mera än jag själf under min fängelsetid.
Om ej min far och tant Greta uttryckligen lagt sig
däremot, hade han befriat mig genast. Men då han
märkte, att jag tog olyckan tämligen trankilt . . . blef
äfven han lugnare och spelade sin roll som räddare
af hjärtans lust, ända till .det ögonblick, då »hvita
frun» föll i hans armar . . . Och nu behöfvas väl inga
vidare förklaringar, eller huru, min vän?
Braun, Samlade berättelser. IV. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
