Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Förutan like är du, Borås!
Du liksom Fenix kan ej förgås,
Ty om du brinner hvart år på båle,
Uppbyggs du åter utaf hin håle.
Mot dig hans ynnest är utan gräns,
Och han har valt dig till residens.»
börjar t. ex. ett af hans stycken, hittills otryckt.
Från denna Belzebubs stad, det lilla vackra,
framåtskridande Borås, kom han till en änkefru Liljehöök på
egendomen Sällerhög och fick en ung flicka till kamrat vid
katekesläxorna och studierna för öfrigt, hvilka han sedermera
fortsatte i Göteborg, först med regementspastor Rhedin till lärare
och därefter konrektorn, teologie-licentiaten och prästmannen
B. Den senare använde äfven på Braun sitt vanliga
uppfostringssystem. Sedan gossen blifvit vederbörligen »upplagd»
och rottingen gifvit första slaget, kom den lika sedvanliga
förklaringen: »Det är icke jag som slår dig, min gosse... det
är icke jag – du slås af din egen onda natur»... (förnyad
verksamhet med rottingen)... »ja, det är ej jag som gisslar
dig... icke jag... du gisslas af din egen arfsynd»...
(fortfarande exekution)... »i Gud faders... och sons... och den
helige andes namn... amen.... Stig nu opp, min gosse, och
var ett förbättradt barn!»
Brauns far hade emellertid, efter erhållet afsked, blifvit
utnämnd till postmästare i Visby, och med familjen flyttade
den unga Wilhelm dit för att i därvarande skola afsluta
lärdomsgraderna inom det mera privata området, innan han
anträdde sin – akademiska bana.
Det var dock icke på den hvita studentmössan och
stålvärjan som han tänkte: det var tschakåen och krigarens svärd
som lekte honom i hågen – krigs-akademien skulle blifva
det fält, där han ville bilda sig till man i staten. Såsom
han själf sjunger, hade han
»slutat processen med ungen till gåsen»
och låtit mustacherna växa, »dessa tapperhetsskyltar i fredliga
dar». Han var nämligen femton år och inskrefs nu (1828)
som kadett vid Karlberg.
Den svarta silkes-lyran på kragen med ty åtföljande
lärdomsapparater hade han icke eftersträfvat. En annan lyra,
den gyllene, den himmelska poesiens, hade blifvit honom
förärad redan i vaggan – jag tror nästan att tanterna efteråt
i tiden vetat berätta, att den vid hans födelse synts som ett
järtecken, liksom segerhufvan brukar visa sig för omgifningen
kring en eller annan furstetelning, när en sådan först skådar
dagen [1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
