Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Braun var emellertid fullkomligt omedveten om sin
inneboende förmåga och hade ännu icke satt pennan på papperet till
något slags författarskap, hvarken på Karlberg eller förut.
Han led till den grad af brist på tillit till sig själf, att han
här, liksom några andra bland kamraterna, vid
krieskrifningarna mot betalning anlitade en äldre kadett, en skrifkunnig
tjänstgörare, att absolvera ämnet, hvilket sedan i vederbörlig
afskrift framlurendrejades till läraren. Tre sådana skripta
hade Braun framlämnat – särdeles belåten, ehuru ingendera
af dem inbringat honom beröm eller uppmärksamhet – då
han just vid början till fjärde skrifningen erhöll af sin
hjälpare det dunderslaget, att denne (med hvilken han kort förut
på något sätt stött sig) nu absolut och för framtiden droge
sin hand från honom. Nöden hade ingen lag: darrande satte
sig Braun ned på sin plats och skref och skref.... och
framlämnade ändtligen sitt skriptum.
»Detta har ej herrn skrifvit!» förklarade läraren, skalden
Grafström (lektor vid Karlberg), sedan han genomläst afhandlingen.
»Jo, det har jag!» bedyrade Braun.
»Det är osanning!» vidhöll den förre, förvånad öfver
skillnaden mellan de tre föregående kriorna och denna fjärdes
betydligt öfvervägande förtjänst.
Nedslagen däröfver, att hans första försök på
skriftställarebanan hade, såsom han trodde, slagit så klent ut, funderade
Braun en stund öfver saken och sade slutligen: »Nej, jag har
ej sagt någon osanning, men jag skall nu säga hur det är.
Det jag förut skrifvit har icke jag skrifvit, utan en annan...
men detta är verkligen mitt eget.»
Grafström vardt öfvertygad och lärde snart genom nya
skripta känna Brauns öfverlägsna förmåga.
Där hade på Karlberg bland kadetterna bildat sig ett
litet vitterhetsförbund, hvaraf Ridderstad, Adlersparre (Albano)
och Unonius voro de mest framstående medlemmarna. De
utgåfvo till och med en egen tidning (skrifven, förstås) med
illustrationer af Karl Wahlbom, sedermera den store målaren,
och skrefvo vers från morgon till kväll. »En ann’ kan vara
så god som en ann’!» tänkte Braun – som vid denna tiden
af kamraterna beskrifves som en tyst och beskedlig gosse –
fattade sin af sångens gud förärade lyra, grep på den några
ackorder, inläts i sångarförbundet, kände sig med ens
fullflugen för högre rymder och slog nu med sådan kraft sitt
strängaspel, att till och med de mest prosaiska bland de
akademiska krigsgubbarna uppläto sina öron och lyssnade
till dessa uppsluppna toner, som gjorde dem själfva unga på
nytt.
»Yfs ej af fadrens ära – en hvar har dock blott sin!»
blef Braun förelagdt som ämne till kria. Han genomförde
det i bunden form, och denna komposition flög liksom de
efterföljande, i mångfaldiga afskrifter från krigsakademien ut
öfver Sverges land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
