Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några blad om Wilhelm von Braun, af Joh. Gabr. Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Att »Rebecka» blef af juryn frikänd behöfver knappt
tillläggas.....
Arme Braun... Bakom den yttre glädtigheten, hvarmed
han omgaf sig själf och andra, dvaldes redan från barndomen
en djupt sorgsen ande, som alltmer och mer öfverväldigade
honom. Åren 1842 och 43 gåfvo honom ej heller anledning
att se lifvet från en ljusare sida. Under en svår sjukdom fick
han, själf längtande hädan, underrättelse örn att en af hans
ungdomsvänner aflidit, en löjtnant Geijer, vid hvilken han
fäst sig med hela sin själs varma trofasthet. Men en annan
sorgepost grep honom ända till själsrötterna: den krossade
hjärtat för hans kärlek här på jorden. Den ädla, den sköna
flicka i ungdomens vår, med hvilken han tidigast som
yngling genomlefvat sin första känslas eteriska stunder, hans
äfven i sången dyrkade Hilma, bortrycktes plötsligt äfven hon
af döden. Kort efter dödsfallet skref han till en förtrogen vän:
»Hon dog den 8 juli (1843)... Du, som vet, att mitt
hjärta af naturen är varmt och trofast, kan föreställa dig
djupet af min rättvisa sorg. Gud i himmeln – ett sådant
slut tog då min ungdomskärlek, den renaste och ädlaste
känsla, jag ännu hyst. Full af ungdom, hälsa, skönhet och
kraft, bortrycktes hon inom fyra dagar. Grymma äro ödets
slag, helst när de komma så oväntadt. Du kan icke
föreställa dig hvad de fjorton dagar, som passerat sedan jag
erhöll denna olyckstidning, hafva varit rysliga för mig! Mitt
hjärta är tomt som en graf... Med alla mina i ögonen
fallande fel älskade hon mig varmt och innerligt, ehuru hon,
liksom jag, insåg, att en hård nödvändighet hindrade vår
förening. Ack, tanken just på denna omöjlighet att få äga
föremålet för min första och enda kärlek gjorde att jag kastade
mig i nöjenas hvirfvel för att kunna glömma. Men fåfängt:
i djupet af min själ bodde alltid hennes bild, och straffet för
mitt ovärdiga försök att förgäta den oförgätliga blef en
ruinerad hälsa. Jag lefver dock, då hon, den rena,
oskyldiga och änglagoda, ligger i den kalla jorden.... Första maj
såg jag henne sista gången. Hon grät då vi togo afsked,
grät öfver mig. Nu – gråter jag öfver henne. O, huru
fattig har jag icke blifvit! Hon och ungdomsvännen döda!
Nu har jag icke råd att mista någon mera, men det ser
verkligen ut som om jag vore dömd att förlora allt, hvarvid jag
varmast har fäst mig.»
I inledningen till denna upplaga af skaldens samlade
skrifter, omnämner Sturzen-Becker (efter Adlersparre i
»Anteckningar om bortgångna samtida») en originell idé af Braun,
att genom »bref till den döda» sätta sig i ett slags rapport
till den aflidna. Härom berättar närmare skaldens bror,
kaptenen Theodor von Braun, i ett bref till undertecknad:
»Då Wilhelm och jag om sommaren 1859 gjorde en resa
tillsammans i Småland, sade han: »Nu skall jag säga dig
något, hvad jag redan för länge sedan skulle gifvit dig del
af. Jag har allt sedan Hilmas död skrifvit bref till den döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
