Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. I. Lyriska af blandade arter - Förlofningen. Sann händelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aldrig fanns det väl en tärna,
Mer för äktenskapet böjd,
Gärna, så oändligt gärna,
Talte hon om modersfröjd.
Mun och öga hos Sofia,
Barm och kind och hand – ja, allt
Syntes oupphörligt fria,
Likväl blef mitt hjärta kallt.
Fåfängt hon sitt hjärta lade
Uppå fat och mig det bjöd.
Ej ett hoppets ord jag sade
Dock till tröst i hennes nöd.
Men den låga, som hon burit,
Skulle blifva mitt fördärf.
Fast min undergång hon svurit,
Och hon gick i striden, djärf.
För en mö, som prompt vill giftas,
Ges ej hinder, – och jag tror,
Att ibland förbund, som stiftas,
Friar kvinnan oftast, bror!
Jag till älskog skulle tvingas,
Lika godt på hvad manér,
Skulle klädningen än ringas
Ut ett kvarter längre ner,
Skulle än hon uppenbara
Allt hvad skönt, hon fått af Gud.
Alla skrupler måste fara
För den lyckan att bli brud.
Men en kväll det stod ej riktigt
Till med mig: jag var »tre kvart».
Och jag ställde, oförsiktigt,
Till Sofi min snabba fart.
Jag fann henne ensam inne,
Som det alltid vanligt var.
Aldrig går det ur mitt minne,
Hvad hon då var rar och bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
