Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Simson - I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så växte han till i välsignelse jämt,
Och styrkan den tilltog med yfviga håret.
Hans arm var så tjock som ett mastträd bestämdt,
Och såsom en pelare säkert var låret.
Och modig han blef samt i farorna djärf;
Ett fel blott han hade, men ett bland de största:
Han älskade könet; - det blef hans fördärf,
Och säkert ej Simson var häri den första.
II.
En gång till Thimnath vår hjälte gick,
Och där en kvinna han skåda fick
Bland filistéernas döttrar. Genast
Han för den sötungen brann allenast;
Ty som en blårtott han eldfängd var,
Lik unga herrar i våra dar.
När han kom åter, han sade: »Pappa!
Mig lyster nu att en hustru klappa!
En flicka jag ned i Thimnath såg,
Till henne endast står nu min håg.»
Men pappa sade och äfven mamma:
»Min söta gosse, förkväf din flamma,
Begå ej dock en mesallians!
Det finns nog flickor här inomlands,
I äkta judiska sängar burna;
Sök ej ditt huskors bland oomskurna!»
Men fastän båda de mente väl,
Som synden envis var han likväl.
De måste lofva, - det hjälpte inte, -
När om sin styrka han dem påminte.
Till Thimnath gingo då alla tre,
De gamla skulle för gossen be;
Men bäst de gingo, ett lejon ryter
Och fram ur buskarna häftigt bryter;
Men Simson sade: »Gån blott förut!
Nog lär jag besten att veta hut.» -
Af honom lejonet slets nu sönder,
Som en pannkaka af snåla bönder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
