Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
»Utaf allt hvad mänskan äger,
Står ju lifvet högst, min vän!»
Smekande nu trollet säger.
»Vill du icke be mig än?»
»Nå ja, det får gå!
Jag vill be dig då:
Tag mig gärna hel och hållen,
Du det styggaste bland trollen!»
Då han yttrat dessa orden,
På sin arm hon honom tog,
Och hon rörde knappt vid jorden,
Då hon till sin håla drog.
Där, om bördan rädd,
På en ejderbädd
Hon den matte hjälten lade,
Och hon grinade och sade:
»Lyckligt jag dig nu har frälsat,
Var välkommen då hit in!
Men du har mig icke hälsat,
Som man brukar, Lodinkin.
Du fick lifvet nyss,
Gif mig nu en kyss!»
»Usch då! nej, från mig du dragé,
Därtill, har jag icke måge,»
»Grim! då låter jag dig vara
Och du utan hjälp får dö.
Kyss mig nu! o, kyss mig bara!
Är jag ej en fager mo?»
»Jag försöka vill,
Om det kan stå till.
Närma dig då hit, rotunda!
Jag skall kyssa dig och blunda.»
Och han sina läppar tryckte,
Blundande, mot hennes mund.
Men - hvad under! - nu han tyckte,
Att den glödde mjuk och rund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
