Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hanka. Dramatiserad folksaga i två händelser - Andra händelsen - Första taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Men ack! jag vet, du har bekymmer ock;
För mig du döljer dem så troget dock.
HANKA.
Jag icke döljer dem. De själfmant fly,
När dig jag ser, så snabbt som himmelns sky . . .
Men hör! där nere ljuder en fanfar,
Ministern säkert återkommit har,
Se’n han har kufvat de rebellers hop,
Som uti västern höjde stridens rop.
Det är en tapper, vis, förträfflig man,
Den ende, på hvars tro jag lita kan.
MILADA.
Den ende? Litar du då ej på mig?
HANKA (leende.)
Hvem litar väl på kvinnor? Bort med dig,
Du stygga plågoande! Hör! men först
Gif mig ett körsbär, ty jag känner törst!
MILADA (slingrande sig undan.)
Nej tack! de dig till buds ej alltid stå,
Men fram mot kvällen skall du kanske få.
(Skyndar ut.)
HANKA (ser med tindrande ögon efter
henne. Därefter allvarsam.)
O, om jag ägde henne, endast henne
Och mina små, och vore fri från kronan,
Som ger mig ständig sorg, då hon ger glädje!
Men mannen måste verka, lefver ej
För sig allenast, helst om han är konung,
Och har en högre åtrå än att njuta
Och sofva, till dess tronen vräks om kull
Och han, yrvaken, krossas under fallet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
