Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tafla utan ram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är det Taglionis attityder,
Eller något skepp för fulla segel?
Är det.., ? –
Ack, nej! intet af allt detta!
Färger äro ett men lif ett annat,
Och hvad är väl konsten mot naturen?
Dock, jag vill din fråga nu besvara:
Osedd själf, en härlig sommarmorgon,
Då hvar fågel stämde upp sitt jubel
Och hvart blad utaf juveler blänkte
Och den friska, lena västanfläkten
For balsamisk genom öppna fönstret,
Föll mitt tjusta öga på en moder,
Blomstrande och skön och sjuttonårig,
Som stod lutad öfver lilla vaggan,
Hvari förstlingen af hennes kärlek
Slumrade i helig frid och oskuld.
Svarta lockar öfver elfenhalsen
Flöto ned och höjdes, sänktes åter
Af en barm, som ifrån knopp till mognad
Bringad var af solen – moderskärlek,
Denna sol, som lyser barnaåren
Ännu ljufvare än den på fästet!. ..
Och hon stod där uti all sin fägring,
Hon, nyss själf ett barn, men nu en moder,
Och betraktade sin lilla afgud ...
Men med hvilken blick! Att den beskrifva
Mäktar icke något språk på jorden,
Ingen pensel kan den återgifva.
Fullt af eld var ögat, men den elden
Var ej jordisk, var så ren som glansen,
Hvilken utgår från Gud faders spira,
Då han vinkar himmelns skaror till sig.
Där var kärlek, kärlek, endast kärlek.
Och nu log hon,... men med hvilket löje!
Däri låg en outsäglig lycka,
En så stor; att alla sorgens pilar
Skulle, slöa, studsat mot densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
