Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till min bror, i anledning af friherre Axel Gyllenkrooks död, den 12 april 1855.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi nyss vändt åter till det hem, som var
I hast så tomt. Där grät vår gamle far,
Själf nyss från kvalens hemska läger stigen,
Där gräto våra systrar bitterligen.
Och då, – när vi dem ville bringa tröst,
Vi bröder, som gått främst i sorgeståten, –
Just då ett ilbud kom. Hvad bar dess röst?
Ej tröst, ej tröst! Det ökade blott gråten;
Vi alla hade mist en vän, en bror,
Och du i synnerhet, min Theodor,
Som stod i skuld hos Axel för din lycka;
Den skulden kan ej döden från dig rycka.
Han, nyss så kärnfullt frisk och lefnadsglad,
En hjälte lik, som bär sin segerfana
Och skådar stolt på sina tappres rad
Med blickar, som till nya segrar mana;
Han skulle falla just i kraftens är
Och gifva sina vänner djupa sår!
Det var den första gången han dem sårat,
Men ack! den falska döden honom dårat.
Jag Axel ser för mina ögon stå;
Högt bärande den öppna, glada pannan;
Jag hör hans röst, ett valdthorn ljuder så,
När från en strand man lyssnar mot en annan;
Och löjet kring hans mun, hvem minns det ej?
På dessa läppar fanns det aldrig nej,
Ty tröst och glädje blott han sprida ville,
Och ur hans öga lyste hjärtats snille.
Och älskad var han, så af hög, som låg,
I rike mannens slott, i bondens stuga!
En hvar, som första gången honom såg,
Såg ock en vän ur stånd att vänskap ljuga.
Medlidande och mild uppriktighet,
Det var hans väsens enkla hemlighet,
Men få dock äro de, som rätt den fatta,
Åt egennyttan vi för mycket skatta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
