Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens högkvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när de hunnit gångens slut,
En skog de tätt framför sig sågo,
Och uti den en skog af spjut,
Och Torborgs kämpar, som där lågo.
Själf syntes hon, så stolt och hög,
Med stridens eldblick i sitt öga. –
Kung Eolf ej hörde till de tröga,
Han som en blixt mot henne flög;
Men hon var icke af de svaga,
Som gifva sig vid första storm
Utaf en vacker uniform
Och låta sig så villigt taga, –
Tvärtom! hon bara högg och stack
Och värjde sig för hvar attack,
Såväl mot flyglarna som midten. –
Hur djärft än friarn trängde på,
Hon visste skyla sig ändå
Och höll med honom jämna skridten.
Som flugor föll det folk omkring,
Dock, det betydde ingenting,
Blott hon sin oskuld fick försvara,
Som nu var verkligen i fara.
Om den var värd så mycket blod,
Man eljest hade skäl att fråga,
Helst det i vida fältet stod,
Om den gaf mera fröjd, än plåga. –
KARL XII.
Som denna fråga ej hör hit,
Den gärna lämnas kan å sido.
HULTMAN.
Den kan besvaras af Cupido,
Som hör till segrande parti’t...
Men vi till striden återvända,
Som icke länge räcka kan,
Ty det är alla sagors ända,
Att flickor skola få sig man.
Själf kungen, sysselsatt med många
Af Torborgs män, som höggos ner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
