Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVARTSPETTAR. 241
af hufvudet, men hos honan inskränker sig till en fläck på bakhufvudet. Längden
utgör 47 till 50 cm., hvaraf stjerten upptager 18 cm. - Spelkråkan förekommer i hela
Europa, så långt det är skogbeväxt och i norra Asien söder ut till norra sidan af Himalaya.
I Sverige går hon upp till polcirkeln, i Tyskland lefver hon på Alperna och i alla de
mellersta bergstrakterna, i Vogeserna äfvensom i alla större skogar på den nordtyska
slätten. I Holland är hon så vidt jag vet hittills icke iakttagen, i Storbritannien
saknas hon bestämdt, och äfven i norra Frankrike torde hon svårligen finna passande
vistelseorter. Deremot saknas hon icke i södra och östra delarne af Frankrike, lika
litet som på Europas tre södra halföar. Hon bebor vidare alla skogar på Balkan,
Karpaterna och de TranssyIvanska alperna, utbreder sig från dem åt öster öfver hela
Ryssland, Sibirien och norra Kina samt anträffas till och med på ön Sachalin och i
Japan. Hon fordrar stora, sammanhängande, så vidt som möjligt af menniskorna
ostörda skogar, i hvilka åtminstone finnas enstaka, tillräckligt starka och stora träd.
För tillgången på sin älsklingsföda, hästmyran, föredrager hon barrskogen framför
löfskogen, utan att likväl saknas i denna, särdeles i bokskogar. Endast undantagsvis
uppträder hon i närheten af bebodda orter. Dock synes hon vara tacksam för det
skydd, som lemnas henne, och träder till och med efter omständigheterna i ett
öfverraskande förtroligt förhållande till mot henne vänligt sinnade menniskor. - Ett enda
ihåligt träd förmår fjettra henne vid ett bestämdt område, och hon utvandrar, om
detta träd faller för yxan. I alla de skogar, der spelkråkan häckar, stannar hon år ut
och år in inom ett och samma, trångt begränsade område. Hon är en särdeles munter,
flygtig, skygg, qvick och stark fogel. An är hon här, än der, och så genonistryker
hon sitt område ofta på mycket kort tid. Detta märkes tydligt af hennes skrik, som
under loppet af några få minuter höres från mycket olika ställen. Hon låter i
synnerhet höra tre toner, två då hon flyger, en då hon sitter. Men vid sitt bo utstöter
hon derjemte andra läten. Hennes flygt skiljer sig betydligt från hennes anförvandters.
Hon flyger icke till den grad ryckvis eller i upp- och nedgående linier som de andra
hackspettarne, utan flygten framgår vågformigt, i nästan rak linie, hvarvid hon mycket
utbreder vingarne och slår starkt med dem, så att det ser ut som böjde sig
ving-spetsarne. På marken hoppar hon temligen oskickligt omkring, men kommer icke
för ty ofta dit ned, särdeles för myrstackarnes skull. Af alla europeiska
hackspettar klättrar och mejslar hon ypperst. Då hon klättrar, rör hon såsom alla hennes
anförvandter båda fötterna samtidigt framåt. Hon hoppar sålunda i egentlig mening
uppfor trädet och med en sådan kraft, att man hör, huru hon spänner in klorna.
Hon klättrar visserligen äfven på småskog, men mera sällan, och aldrig mejslar hon
på denna som på spruckna träd, i hvilka hon vädrar jettegetingens eller hästmyrornas
larver. Vid klättringen håller hon bröstet långt ifrån trädstammen och böjer halsen
bakåt. - Hennes föda utgöres af de stora hästmyrorna och deras puppor äfvensom
alla slags trämaskar. För att komma åt larverna eller trägetingarne och
träskal-baggarne utmejslar hon stora stycken ur träd och stockar, hvaremot hon bemägtigar
sig myrorna på alldeles samma sätt som myrsloken genom att låta dem fastna vid
hennes klibbiga tunga. - Parningsticlen infaller allt efter som väderleken är gynsam
eller icke i förra eller senare hälften af mars. »Hannen», säger min fader, »flyger
då med högt skrik efter honan hela fjerdedelsmilen, och då parningen försiggått eller
han tröttnat att längre följa henne, sätter han sig i ett upptill förtorkadt träd och börjar
trumma. På trädet väljer han de ställen, från hvilka trumningen höres rigtigt väl,
sätter sig på dem, stöder sig med stjerten och bultar så hastigt med näbben mot
trädet, att det låter som ett oafbrutet ’errrr1, och den snabba rörelsen af hans röda
Brehm, Foglarnes Hj. 2:a uppl. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
