Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA EGENSKAPEK. 319
kanten indragen, stundom till och med gapande, vid roten mjuk, endast i spetsen
hornartad (motsvarande hvad vi hos simfoglarne kalla näbbnagel) och här något
uppdrifven, hvälfd och böjd i en liten hake, hos några arter kraftigare, tjockare,
hårdare, undantagsvis äfven mycket hvälfd och med sin undre del nära spetsen till
och med tandad. Näsborrarne ligga temligen långt framåt, äro vanligen sprickformiga
och betäckas ofta af ett bukigt, broskartadt, med vaxhud öfverklädt fjäll. - Matstrupen
utvidgas till en verklig kräfva, hvars väggar under rufningstiden förtjockas och då
på sin inre yta visa nätlika veck och celler, hvilka under blodkärlens förhöjda
verksamhet afsöndra ett mjölkartadt ämne och med detta bereda de små ungarnes första
föda. Så vidt vi hittills känna, skilja sig dufvorna härigenom från alla andra foglar.
Man kan kalla dufvorna väl begåfvade varelser. De gå bra på marken, om
också icke fort, likväl uthålligt, men nicka vid hvarje steg med hufvudet, emedan
deras ben äro låga. Somliga arter löpa efter hönsens sed och ganska hastigt fram
på marken, andra åter visa sig der oskickliga, men deremot så mycket skickligare i
trädens grenar. De som reda sig bäst till fots, flyga sämst, men det stora flertalet
eger en mycket snabb och kraftfull, vig, af hastiga vändningar mägtig flygt, som
plägar ledsagas af ett hvinande buller. Att dufvorna stundom simma af fri vilja,
har jag iakttagit i Egypten, och att de i högsta nödfall till och med dyka, hafva
Naumann och Eugen von Horney er erfarit. Stämman är hos alla i allmänhet
temligen öfverensstämmande, men förändras dock på mångfaldigt sätt hos de olika
arterna. De flesta dufvor »kurra» eller »kuttra», d. v. s. låta höra afbrutna, ihåliga,
djupa ljud, i hvilka stafvelsen »ruck» eller »rucks» förherskar; andra åter qvida eller
gifva sakta darrande läten, som likna ett »girr», »girr»; andra arter tjuta, andra
skratta; några låta höra högst klangfulla, väl afrundade, fulltoniga ljud, andra knarra
på ett afskyvärdt sätt. Bland sinnena står utan tvifvel synen högst, såsom redan de
jemförelsevis stora, väl byggda och ofta vackert färgade, uttrycksfulla ögonen låta oss
förmoda. Knappt mindre utmärkt är hörseln, öfver hvars skärpa man lätt kan vinna
ett bestämdt omdöme. Jemförelsevis väl utvecklade torde äfven smak, lukt och känsel
vara. Man har emellertid ofta betydligt öfverskattat dufvornas förstånd, i det man
låtit förleda sig af det mera skenbart än verkligt behagliga i deras väsende. Dufvorna
äro regelbundet skygga och försigtiga, men skilja icke med samma skärpa som öfriga
foglar mellan en verklig och en inbillad fara, utan taga alltid det säkra for det osäkra
och undvika derför bonden eller herden lika sorgfälligt som jägaren. Det är svårt
att verkligen tämja dem, och detta möjliggöres, efter hvad det vill synas, först med
af kominan af flera generationer, hvilka redan lefvat i fångenskap. Deras omdömesgåfva
är obetydlig, deras minne åtminstone icke framstående; dock öfverträffa de till sin
andliga begåfning bestämdt alla egentliga springfoglar. Det ligger i deras beteende
och uppförande så mycket bestickande, att de redan sedan den grå forntiden blifvit
betraktade såsom sinnebilder af öfversinliga begrepp och till och med fått äran att
förläna gestalt och form åt dylika. För den fördomsfrie betraktaren visar sig deras
väsende i en mindre gynsam dager. Deras behag torde säkert ingen vilja sätta i fråga,
och äfven ömheten makarne emellan kan glädja ett likstämdt sinne, alldenstund deras
tillgifvenhetsbetygelser påminna om våra kyssar, men dufvornas berömda äktenskapliga
trohet är ingalunda upphöjd öfver hvarje misstydning, och af en hän gif ven kärlek
till afkomman märkes åtminstone hos en del ingenting. Många, men icke alla dufvor
tycka om sällskap och hålla sig till sammans parvis. Men huru vida ett par verkligen
förblir förenadt för hela lifvet, såsom man vanligen antager, är ganska osäkert, och
iakttagelser föreligga, som alldeles icke vittna om en sådan trohet. Fortplantnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
