Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 DUFVOR.
Skogsdufvan (Columla oenas, fig. 136, b) är på hufvud och hals, på öfre
delen af vingarne, bakre delen af ryggen och gumpen vallmoblå, på framryggen
djupt gråblå, på kraf trakten vinröd, på den öfriga undersidan matt vallmoblå.
Vingarne och stjertpennornas spetsar äro skifferblå. Öfver vingarne löper ett
ofullständigt mörkt band. Nacken skimrar af metallglans. Längden är 32 cm., hvaraf
stjerten upptager 13 cm. Skogsdufvan förekommer i ungefär samma länder som
ringdufvan, dock knappast längre norr ut än ungefär så långt eken går, eller till
60-61° nordlig bredd. Hon är öfver allt sällsyntare än föregående af den ganska
^J «/ C3 C2
giltiga orsaken, att hon. icke kan lefva öfver allt, utan snarare är beroende af
gamla träd med passande håligheter. För öfrigt finnes hon i all slags skog och
anträffas icke sällan i träd på fälten, blott de hafva en lämplig ihålighet för att kunna
herbergera boet, stundom äfven i träd uti bvarnes närhet. - Hon är mindre snabb
n? ’ */
och stormande än ringdufvan, men vigare i sina rörelser, går med större skicklighet
och bär vanligen kroppen något mera upprätt, flyger med färdighet, i början med
ett klatschande buller, sedan med ett högt och gält hvisslande, men utan hvarje
buller då hon vill sätta sig, hvilket sker sakta sväfvande. - Ett par skogsdufvor är
en bild af sann kärlek mellan makar, och båda föräldrarne rufva hängifvet. »Lika
liten tillgifvenhet ringdufvorna visa sina ägg», säger min fader, »lika stor omsorg
egna skogsdufvorna åt sina. De ligga mycket fast på dem, så fast, att man stundom
kan gripa den rufvande dufvan. Man kan till och med skjuta på dufhonan utan att
hon derför lemnar äggen.» - Skogsdufvan blir lättare tam än rmgdufvau, blandar
sig stundom frivilligt bland tamdufvorna och lärer till och med para sig med dem.
Så vidt jag vet, finnas emellertid inga säkra iakttagelser häröfver, men de båda
frän-dernas beteende mot hvar andra låter förmoda, att antagandet ingalunda är origtigt.
Den vigtigaste af alla dufvor är Kli p p du f v an (Columba livia, fig. 137), våra
tamdufvors stammoder. På öfversidan är hon ljust askblå, på undersidan vallmoblå,
på hufvudet ljust skifferblå, på halsen ned till bröstet mörkt skifferfärga d, ofvan med
ljust blågrön, inunder ined purpurfärgad glans, på bakryggen hvit. Öfver vingarne
löpa två svarta band. Vingarne äro för öfrigt askgrå, stjertpennorna mörkt vallmoblå,
i ändarne svarta, de yttersta på utsidan hvita. Längden är 34 cm., hvaraf 11 cm.
komma på stjerten. - Klippdufvan, som uppträder i flera beständiga underarter,
förekommer i Europa blott på några nordiska öar och på Medelhafsområdets kuster,
men utbreder sig dessutom öfver nästan hela norra Afrika, Palestina, S}^rien, Mindre
Asien och Persien äfvensom enstaka delar af Himalaya. Regelbundet bebor hon
åtskilliga trakter långs Skottlands vestkust, synnerligen Hebriderna, Orkney- ocli
Shetlandsöarna, vidare Färöarna, de små klippöarna Rennesö, Ornö och Mosterö vid
Stavanger på Norges vestra kust samt slutligen nästan alla passande klippväggar
rundt omkring Medelhafvet från Triest, Grekland, hela Italien och Frankrike till
södra Spanien. På Färöarna är hon enligt Graba allmän, häckar på nästan hvarje
bebodd ö, men vet att gömma sig så väl, att invånarne hvarken kunna komma åt
. .
hennes ägg eller hennes ungar. Äfven då hon söker sin föda på den odlade marken
är hon ganska skygg, dertill så snabb och skicklig i sin flygt, att hvarken labbar
eller korpar kunna hinna henne, hvaremot cle tama clufvorna utan svårighet dödas af
dessa senare. I Egypten såg jag klippdufvan på klippväggarna, i synnerhet i
närheten af Nilfallen, i särdeles talrik mängd, men enstaka skaror mötte mig äfven i
öknen, der man knappt kan förstå, huru den magra jorden är i stånd att erbjuda dem
tillräcklig föda. I det inre af Afrika är hon långt mera sällsynt, men saknas icke
på passande ställen, och på hvarje uppskjutande klippa med branta väggar kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
